måndag 28 maj 2007

Om nogrannhet.

'Givet ett ämne,' sa herr Lundin, 'med skärpa menar vi en avsaknad av ovidkommande och felaktiga uppgifter, vare sig det gäller intryck eller uttryck. Noggrannhet är en ansträngning att uppnå skärpa kring ett ämne.'

'Noggranhet är värdefullt i det att det möjliggör precision. Ordet precision kommer från latinet och tycks vara en sammansättning av orden före och skära. Det krävs inte mycket fantasi att tänka sig att det är kunnandet kirurgen behöver innan han sätter kniven i sin patient. Precision kan, så att säga, betyda skillnaden mellan ett dödande hugg och ett livräddande snitt.'

tisdag 22 maj 2007

Om Ponte Della Maddalena.



'Hur var det med Ponte della Maddalena? Gick Maddalena över den, och sen?' frågade P idag. 'Nej,' sa jag, 'såhär var det. När de byggde bron erbjöd sig Djävulen att hjälpa till, mot att han skulle få ta den första levande själ som gick över bron när den var färdig. Byggherrarna gick med på det, och när bron var färdig, blev de villrådiga. De ville ju inte offra någon människa. Så då skickade de en hund över bron, och då kom Djävulen och tog med sig hunden till Helvetet.'

'Dumt att de skickade över en hund.' sa Jonathan. 'De skulle skickat en tiger, eller ett lejon.' 'Eller en dinosaurie.' sa Sofia. 'Vad hade hänt om de hade skickat en tiger?' frågade jag. 'Den hade bitit Djävulen.' svarade Jonathan. 'Och en dinosaurie?' 'Ätit upp.' sa Sofia.

Geografi.

Vi hade geografilektion imorse, och då passade jag på att fråga hr Lundin om skillnaden mellan 'var man är' och 'vart man är på väg.' Magistern svarade, 'Heisenbergs osäkerhetsprincip - att produkten av osäkerheten i läge och osäkerheten i rörelse aldrig kan vara mindre än en konstant - är elegant, men vill man anpassa den till mänskliga erfarenheter krävs ett korollarium: att kvoten mellan osäkerheten i läge och osäkerheten i rörelse ligger inom ett begränsat positivt intervall. Ju nogrannare man anger sin nuvarande position, desto mer information följer av nödvändighet med om vart man är på väg, och i vilken hastighet. Sammalunda, ju mer man berättar om sitt mål, desto mer avslöjas om ens nuvarande läge.'

Efter en liten tankepaus fortsatte han, 'Är man tvungen att välja, är målet att föredra att ha kunskap om, eftersom det pekar mot framtiden, och är något man kan förbereda sig för. Nuet kan man inte förbereda sig för; nuet får man uthärda, eller njuta av, om man har den läggningen.'

Paus, så brasklappen, 'Det vill säga, allt detta under förutsättning att tiden finns.'

måndag 21 maj 2007

Mellanspel: Allen Upward dyker upp.

Idag fick vi besök på skolan av en mister Allen Upward, från The Parnassus philologhical society. Han känner tydligen hr Lundin, men det var inte riktigt klart vad han skulle göra på skolan.

På rasten gjorde jag lite efterforskningar, och döm om min förvåning när jag upptäckte att mr Upward dog 1926, av besvikelse, när han fick reda på att George Bernard Shaw fick Nobelpriset i litteratur. 1926, det var ju flera år sedan!

Då jag inte ville fråga mr Upward om detta direkt - det lär vara riskabelt att påpeka för de döda att de är döda - så vände jag mig till hr Lundin efter rasten. 'Han är ju ...' sa jag, syftande på mr Upward, förutsättande att magistern skulle förstå att jag menade att han var död, och frågde 'Var är vi någonstans, egentligen?'

'Det är en bra fråga,' sa min lärare, 'men en bättre fråga är "vart är vi på väg?" Ett felaktigt eller ofullständigt svar på den senare frågan är ofta värdefullare än ett korrekt svar på den förra.' Sedan bad han mig att återkomma med ett svar på den frågan. Man kan bli bra trött på ställ-en-fråga-få-en-fråga-i-retur-pedagogiken!

onsdag 16 maj 2007

Fröken Lydén och berättande.

'Det finns två typer av berättelser,' minns jag frk Lydén säga en dag då vi hade läsning. 'Dels de där man berättar något som verkligen har skett, men under fiktionens namn, dels de där man berättar en påhittad historia, men låtsas att den skildrar verkligheten. Den förra typen av berättelse används som sedelärande historier för små barn, för att göra vuxna utav dem. Den senare typen används till infantilisering av vuxna, och ger en falsk bild av världen. Att inte bära falsk vittnesbörd är lika viktigt för den som vill behandla sina medmänniskor som vuxna, som det är för en forskare att vara uppriktig i sina observationer.'

tisdag 15 maj 2007

Om att mäta.

Vi diskuterade vetenskap på lektionen idag, och hr Lundin sade, 'Det är mycket som forskare har mätt upp, men det är också mycket som är omätt. Att ta något omätt och hålla det för uppmätt, är kanske det största fel en forskare kan göra, eftersom mätningarna är basen för hans arbete, och det vari en utomstående inte kan kontrollera felkällor.' Han tog en andepaus, och sammanfattade, 'Grundsysslan för en forskare är att göra mätningar och nogrannt notera vad det är man har mätt.'

onsdag 2 maj 2007

Om omskrivningar.

"Vet du vart man kommer om man går in där?" frågade Jonathan när vi var ute på rast, pekandes in i skogen. "Ja," svarade jag, för jag vet att vägen går runt skogen, och går man in där kommer man ut på andra sidan. "Har du varit där inne?" fortsatte Jonathan. "Nej," medgav jag. Och frågan hur jag då kunde påstå att jag visste vart man kom om man gick in där lämnade mig bekymrad.

Efter rasten frågade jag hr Lundin, som lyssnade på mina funderingar, och sedan sa, "Det är ett känt problem. Föreställ dig att varje uttalad mening föregås av 'jag tror,' eller ännu hellre, 'jag tycker.' Språket används till att säga saker, inte för att nå eviga sanningar, vilka vi bara kan närma oss. Man kan inte, som Bert och Ludvig, hålla på och leta enhörningar i klassrummet hela tiden, utan man får acceptera att det bara är en viss begränsat område man kan täcka med en djurhud, acceptera att Didos omskrivning av Kartago inte blev en heltäcktande karta av Kartago."