onsdag 29 augusti 2007

Främmande ord: science.

Mr Upward från England har tagit hand om undervisningen om närliggande språk. I dag diskuterade han det engelska ordet science och sa att det kommer ifrån latinets scientia och ännu längre tillbaka ifrån scindo; det sista betyder att dela på, att skära itu. Science, sa mr Upward, är när man skär itu saker och noterar hur de ser ut inuti. Det svenska ordet för denna aktivitet är skär-skådning, och företeelsen heter skärskådande. 'Science leaves scars,' avslutade han med.

Jag räckte upp handen och frågade om inte vetenskap är rätt översättning av science, 'Som i att veta,' la jag till. Mr Upward såg undrande ut, och sa 'Att veta? Är det bondens ord för att sätta vetekornet i åkern på rätt sätt, så att det bär mycken frukt?' Han har nog en del kvar att lära innan han talar svenska ordentligt.

torsdag 16 augusti 2007

Om döden.

Jag plockade kantareller i skogen en dag, när jag plötsligt varseblev hr Lundin nära. 'Magistern överraskade mig,' sa jag, 'jag hade inte lagt märke till någon där.' 'Jag har redan länge gått vid din sida,' sa hr Lundin, 'och ändå har du inte sett mig. Du måste vara djupt försjunken i tankar.' 'Ja,' medgav jag, 'vissa aspekter av döden oroar mig.'

'I mitt grönsaksland vissnar växterna, eller får bladlöss, och ogräs sprider sig; projekt jag företar mig rinner ut i sanden,' sa jag, 'och i samtal hinner jag sällan infoga kommentarer innan diskussionen har flytit över i andra ämnen, eller avslutats. Mina plantor förtvinar, mina planer går om intet, eller så tiger jag; jag sprider död eller intet omkring mig.'

Hr Lundin tittade leende på mig, och sa 'Varför oroar du dig för de avtryck du gör? Man kan inte själv korrekt bedömma de spår man lämnar, dels för att man inte objektivt kan observera dem, dels för att i det man ser kan man inte urskilja vad som är ens eget i det observerade. Tänk dig ett stearinljus, som ifrån sitt lysande centrum inte kan uppleva skuggor, precis som en själ inte kan greppa det verkligt främmande: stearinljuset ser det som reflekteras till den, det som skiner vidare i rymden märker den aldrig av. Man observerar bara förändringar i återkastat ljus, skillnaderna i motstånd; inte de intryck man gör.'

'Men är inte döden att förlora förmågan att förmedla sig själv, sina eventuella kunskaper till sin nästa? Och att inte bli lagd märke till, är inte det som att vara död?' 'Vid vilket tillfälle man förmedlar något har inte att göra med om man lever eller är död. Sannerligen, förmedlar inte en död, förmultnande kropp någonting till maskarna som livnär sig på den?'

Efter att en stund begrundat det han sagt, sa jag, 'Sedan oroar jag mig för att en dag lämna skolan; jag känner mig så rotad, som om myllan binder mig hit; är inte det lite att dö, att flytta på sig?' Hr Lundin strövade en stund tyst vidare; jag avbröt inte hans tankar, eftersom hans ansiktsuttryck tycktes säga 'Låt mig tänka klart innan jag tänker högt.' Till sist stannade min lärare vid en stor sten och sade, 'Sätt dig; jag skall försöka förklara min bild av döden.'

Jag satte mig, och hr Lundin sade, 'Att vara död är, för en utomstående, att inte svara på tilltal, att inte påverkas av beröring. Död är den yttersta formen av döv, när inga intryck längre påverkar ens tillstånd. För en själv finns det två företeelser som rimligtvis kan kallas för död: dels en flytt till ett annat ställe, bortom hörhåll, dels den intensivaste formen av dövhet, där alla intryck upphör; den första av dessa företeelser förminskar dig inte, den andra märker du inte. För en utomstående förefaller dessa två företeelser att sammanfalla, och därför görs det sällan skillnad på dem när man talar om döden.'

'Döden är inte ålderdomens smärtor och sjukdomens plågor, även om den ofta kan uppträda i förlängningen av dessa. Det är rimligt att tänka sig att en själ går igenom flera mindre dödar.' Efter en liten tankepaus la han till 'Det är möjligt att man ibland har möjlighet att, eller är tvingad att, välja vilken av dessa företeelsers man beger sig in på. Å andra sidan finns kanske bara den ena av dessa; flytt eller dövhet. Vissa, när de har kommit till en plats de verkligen är framme på, är kanske då redo för den stora dövheten. Och ibland kanske man är nödd att flytta på sig för att kunna förbli uppmärksam, och kunna lyssna noga på världen. För att inte stagnera, för att inte bli döv, för att bli en bättre trädgårdsmästare, krävs det att man lyssnar noga.'

'Hur gör man för att lyssna noga?' undrade jag. 'Var inte stolt,' sa hr Lundin, 'för jag har hört att stolthet bland annat betyder att man slutar lyssna på andra, och att man inte ser saker klart längre. Och säg inte att du inte är stolt, för det säger också stolta människor.' Jag tänkte säga, 'Jag försöker att inte vara stolt,' men hr Lundin såg inte ut att vänta på något svar till det han nyss sagt, så jag sa 'Ren tystnad, då? Att vägra svara? Att man finns där, kroppen är paralyserad, men medvetandet finns kvar, i rummet eller i kroppen? Det kan väl se ut som död?' frågade jag. 'Skendöd är nog en bättre beskrivning av det tillståndet,' svarade min lärare, 'Död är närmare att sluta lyssna än att inte verka höra.'

'Men spöken då, om de finns?' 'De döda, eftersom de inte lyssnar på tilltal, tar inga nya ansvar. Spöken är döda vars gamla ansvar inte har tagit slut med döden. Och de förblir kvar så länge de håller fast vid sina ansvar. Spöken kan inte väsentligen förändra sig inför nya intryck eftersom de, såsom varandes döda, inte kan höra något som förändrar deras tillstånd.' 'Men befriar inte glömskan, och döden, en själ från ansvar? Är det inte en rättighet att glömma?' frågade jag. Hr Lundin svarade, 'Ett ansvar är inte en boja; snarare en utmärkelse värd att vörda. Det tar man själv och håller fast vid så gott man kan.'

Då jag inte hade fler frågor, och hr Lundin inte hade fler kommentarer, så gick vi tyst tillsammans tillbaka till skolan med de sex kantareller jag hade hittat.

onsdag 15 augusti 2007

Anthropomorfi.

Tillomed beskrivningar av det yttersta speglas av vem vi är. Som när Sofia frågade häromdagen, 'Vem är det som gör träden gröna och att hela världen är till?' 'Gud, antar jag,' svarade jag. 'Vem då?' undrade Sofia, och jag: 'Gud.' Så Sofia, 'Kan vi fråga Gud om hon kan göra oss till naturen och skogen?' Jag kunde inte ge henne något bra svar.

Jonathan sa, å sin sida, ett par månader tidigare, 'Jag tror att det är en robot som berättar en saga om människorna, och när det är slut så dör vi. Är det så?' 'Vaddå,' undrade jag, 'i en saga?' 'Nej på riktigt,' sa Jonathan, och jag kunde inte ge honom heller ett bra svar.

måndag 6 augusti 2007

Om tyngdkrafen.

'Tyngdkraft,' sa hr Lundin under dagens vetenskapslektion, 'eller det från latinet importerade ordet gravitation, är ett bra ord om man beskriver en liten kropps dragning till en avsevärt större kropp, som när ett äpple faller till marken, eller när ett spädbarn trycker sig till en förälders bröst, men det är mindre lyckat som en beskrivning av den ömsesidiga attraktionen som ligger till grund för stjärnornas och planeternas kosmisk dans. Det finns inget tungt i jämnlika, fria kroppars längtan efter varandra.'

fredag 3 augusti 2007

Fröken Lydén och ödemarken.

'Att leva som Thoreau i ödemarken vid Walden är visserligen beundransvärt,' sade frk Lydén på en lästimme, 'men det är lite för intensivt oberoende för att vara ett seriöst alternativ till den samtida civilisationen; det är visserligen självständigt uthålligt, men det betyder ingenting i sig själv; det betyder bara något som ett svar på en överraffinerad värld. Vem fanns det för Thoreau där i skogen att utbyta ett skämt med?'