Om universums expansion.

'Rymdfysiken lär att universum utvidgar sig,' sa hr Lundin under naturvetenskapslektionen härom dagen, 'Men man behöver inga teleskop för mänskliga motsvarigheter; det räcker att få barn för att uppleva världens konstanta expansion; att se en kollega byta arbetsplats för att uppleva tingens främjande ifrån varann; att sluta skolan eller flytta från hemort och vänner för att se vänskapers klara ljus försvinna bort i ett svagt, rödförskjutet sken.'

Efter några sekunders tystnad tillfogade han, 'Upptäckten av bilden av universums expansion tycks typisk för samtiden, som om den kommit till oss via föreställningsvärlden hos en medelålders, kringflyttande akademiker, verksam långt ifrån sitt gamla hem och gamla vänner.'

Ord i nya sammanhang.

Användningen av ord utanför deras vanliga sammanhang går allt längre. Till exempel har Jonathan börjat bruka säga, 'Där fick du som en teg,' vilket rimligtvis inte betyder någonting, utan är en variant av 'Där fick du så du teg!' och används på samma sätt. När Sofia använder 'bör' som 'må' tvingas man att tolka hennes 'Du bör tro att den är god' på ett annat sätt än bokstavligt.

Sofia hävdade vid ett tillfälle att jag bara var en dröm, varvid jag förklarade för henne, 'Det är jag som sover och drömmer. Det är ni som bara är spöken i mina drömmar.' 'Nej, jag finns på riktigt,' svarade Sofia, 'jag är en galen tupp som väcker dig,' och så lutade hon sig över bädden där jag låg, och skrek i mitt öra, 'Kuckeliku!'

Sedan dess har jag inte tvivlat på hennes existens i sinnevärlden; men relevant för denna anteckning är att det fått mig att funderat på förhållandet mellan orden gala och galen. Och huruvida Sofia har studerat engelska för att finna uttrycket 'Jag är pigg som en gris' låter jag vara osagt.

Vart det här kan tänkas leda har jag ingen aning, men en viss form av finurlig sanning lyckades iallafall Jonathan uppnå, då han, efter att vi tillsammans hade gett trädgårdslandet en rejäl bevattning, utbrast, 'Där fick den vatten som en teg!'

Om retorik.

Apropå att han ställde in kursplanens utsatta retoriktimme, sa hr Lundin, 'Språket är i första hand till för att förmedla kunskaper och ackumulera erfarenheter, inte ett verktyg att få igenom sin vilja med bländande resonemang. En argumentation som inte tyglas av förståelse är ingen bra grund för vare sig utveckling eller bildning.'

Om spel, drakar och demoner.

Några av barnen försökte få en drake att flyga, och jag stod och slog ogräs med lie, en dag när Hr Lundin kom förbi och frågade om jag hade tänkt mer på vart vi är på väg. 'Jo,' svarade jag. 'Livet är nog ett spel på något sätt; den här världen en tävling jag försöker vinna. Det är oklart vilka som är motståndare, om ens någon, eller vad reglerna är. Jag tror en regel berör långsiktighet; ju längre mitt arv, om det är värdigt, finns kvar i världen, desto närmare seger kommer jag.'

Hr Lundin tittade en stund tyst på mig, och sa sedan, 'Att livet är ett spel är en tråkig liknelse, om man med spel menar något man skall vinna. Se det hellre som ett skådespel för dig, där ditt jag är en regissör, som försöker få alla andra att uppträda efter dess beskrivningar. Kanske vore det bättre,' tillade han efter en stund, 'att tänka sig att varken denna värld eller någon tävling finns i sinnevärlden.'

'Tänka sig att det inte finns nån tävling?' sa jag förbluffad. 'Ja,' sa min lektor, 'tänk att allt det här,' han viftade med handen, 'bara är en dröm som förbereder dig för livet, att skolan, lärarna, allt omkring dig är drömelement ur din fantasi som du försöker tyda. En dröm till för att göra dig redo att leva nästa dag eller någon annan dag senare i livet, om tio år, om tjugo, trettio, förtio, femtio, sextio, sjuttio eller åttio år.'

'Som om inget av detta fanns!?' utbrast jag. Hr Lundin skakade på huvudet, 'Att bara finnas i din fantasi medför inte att det inte finns objektivt; ditt inre är också en del av världen.' 'Men allt det här,' protesterade jag, 'ni, fröken Lydén, skolan, skulle det bara vara tankar som jag styr och vet allt om?'

'Nej,' sa hr Lundin. 'Fantasin är inte minnet. Minnet, det du kallar mitt, är det du har; sinnet är gränsen till yttervärlden, och det du låter yttervärlden kalla sitt. Men fantasin är något annat i ditt inre.' 'Men ni skulle vara demoner i mitt huvud,' försökte jag. 'Ja,' medgav hr Lundin. 'Men vad är då skillnaden,' undrade jag, 'mellan att vara en demon i mitt inre, i fantasin, som jag kan regissera, och att vara en del av minnet, som jag vet allt om?'

'Du må vara en regissör av dämoner, men du styr och känner dem inte fullt ut; en dämon gör inte det du vill att den skall göra, bara det du säger åt den att göra. En dämon har samma frihet som den där draken,' han pekade på barnens drake, 'vars snöre du håller i. Du kan korta och förlänga snöret, och du kan kanske hindra den att flyga genom att helt dra in snöret. Men du kan inte få den att flyga; blott vinden, och vinden bestämmer dess riktning och bärkraft; kanske bär den iväg med dig.'

'Är fantasin, som vinden, en del av yttervärlden?' 'Det kan jag inte svara dig; du får själv fundera på vad fantasin är. Ett mera praktiskt råd, avslutningsvis,' sa han, 'ha långbyxor, inte kortbyxor, när du slår nässlor.' Så gick han iväg, och under resten av kvällen begrundade jag, med brännande ben, det korrekta i hans råd om byxval.