Om tro och religion.

I matkön, i lunchrastens början, strax efter att vi tvättat händerna, hamnade Rodrigo och jag bakom Hr. Lundin, som jag passade på att fråga, 'Magistern, vilken religion ska man egentligen tro på?'

'Vad har tro med religion att göra?' frågade han tillbaka, och harklade sig, 'Alltså, ordet religion tycks ytterst vara släkt med de latinska orden religare, som betyder tygla eller regla, och relegere, som betyder återuppläsa, eller, i överförd betydelse, repetera, upprepa. En religion är så att säga en uppsättning ritualer eller böner till för att tygla krafter; handlingar, eller läsningar, vi upprepat utför, för att hålla yttre krafter stångna.'

'Är religionen alltså det att vi binder oss till, underkastar oss, en viss gud?' frågade jag, medan vi satte oss till bords.

'Nej, det går åt andra hållet, det är utövaren av religionen som utför bindandet. Såhär. Du ser en gosse med löss. Han tycks vara besatt av en ond ande, som får honom att klia sig ofta i håret, men genom att läsa lusen av honom, ta bort alla löss du finner på honom, och varje kväll åter upprepa denna läsning av honom, tyglar du den onda ande som fick honom att klia sig själv. När du efter några veckor finner att han inte har några löss kvar, och, vad som viktigare är, han inte längre tycks lida, kan du konstatera att du effektivt har utfört en exorcism av den onda anden. Denna upprepade lusläsning är vad ordet religion betyder. Fast nuförtiden säger vi inte ond ande utan klåda.'

'Jag tror inte att det heter att man excorcerar löss, eller klåda, nuförtiden heller,' inflikade jag.

Han tittade ut över matsalen ifrån den plats där vi hade satt oss. 'Visst, det finns legitima orsaker för grupper att vilja koppla samman dylika individuella ritualer i en enhetlig, uppifrån dikterad tro och uppsättning beteenden - lusläsningen är mest effektiv om alla i församlingen utför dem, och tror man på något så har man automatiskt en stark vilja att rätta sitt beteende efter detta - men det är olyckligt att de organiserade religionssamfunden så till den grad lagt beslag på ordet tro, att man, för att visa att man inte är helt eniga i deras världsbeskrivningar, tvingas kalla sig själv icke-troende, eller, för att vända sig ifrån deras gudsbegrepp, kalla sig ateist, eller kanske ännu värre, agnostiker.'

'Men måste man inte tro något för att utöva en religion?' undrade jag. 'För att inte hamna i stora problem med verkligheten?'

'Nej, lika lite som man måste tro på Karies och Baktius för att få effekt av att borsta tänderna varje kväll; vissa beteenden utför man med automatik, utan vare sig eftertanke eller förklaringsmodell. Upprepad läsning av lusen fungerar, det är ett resultat av vetenskaplig forskning - pröva att läsa lusen varje dag i två veckors tid och klådan visar sig försvinna - omvandlat till ett ritualiserat beteende. Sådant beteende förtjänar att behålla namnet religion, syns jag, om nu ordet religion över huvud taget ska behållas. Man behöver inte förklara vilka andar denna bön betvingar, eller vad dessa andar heter, eller vad de har för klädsmak, för att utföra denna bön och notera dess verkan. Beteenden kan komma före tankar, även rituella beteenden. Fast det är klart, börjar du tänka får du nog snart också en tro.'

'Jaha' sa jag, och högg på sista ordet. 'Men vad är det då att tro?'

'Jag skulle säga att det vi tror, det är de av våra tankar som vi håller för sanna. Alla tror ju något, precis som alla har mer eller mindre egna tankar, men jag har svår att tro att ett helt samfund, eller ens två människor, skulle ha precis samma tro; det du tänker och tror utgör ju större delen av din identitet, och det man tror är så att säga fixstjärnorna man försöker styra sin skuta efter. Natthimlen är ganska konstant, men man ser andra stjärnor utanför Australiens kust än utanför Kåseberga.'

Jag kliade mig förundrat i huvudet, och vände mig åt sidan för att kika på Rodrigo, som också kliade sig i huvudet.

Frk Lydén och det Eviga.

Vi elever satt i klassrummet, novembersolen skinande in genom fönstret, var och en genomborrad av en solstråle, när Frk. Lydén frågade, 'Nå, är det någon som har sett någonting evigt och odelbart i naturen i helgen?'

Jag räckte ivrigt upp handen och när jag fick svara på frågan ställde jag mig upp, redo att delge min senaste tautologi. 'Jag tror att alla människor -' sa jag med hög röst innan Frk Lyden avbröt mig. 'Du behöver inte svara på alla frågor med en trosförklaring' sa hon, varpå jag satte mig ned och började om i normalt tonläge.

'Jag tänker mig att alla individer känner att de aldrig har upplevt en värld utan någon form av ett eget jag, och att de också omöjligt kan tänka sig - verkligen tänka sig - ett universum utan sig själva. Det som är du är evigt där, evigt för dig, så länge du är där att uppleva det. Mina minnen är mina, annars hade de inte hetat minnen, utan kanske snarare sinnen, eller sinnesintryck. Alla individer, menar jag, känner att essensen i dem, kärnan av deras identitet, är evig och odelbar.'

'Nå,' fnös Frk Lydén, 'det är de isåfall rätt ensamma om.'

Om tallriksis.

Rodrigo och jag hade gått vilse i skogen, och när vi fann en stig att följa sprang vi strax in i Jimmy, som vi frågade om vi var på rätt väg. Han svarade 'ja' och vi fortsatte på den inslagna vägen. När Jimmy var utom synhåll sa Rodrigo, "Vi kan inte lita på Jimmie, han går på Häckebergaskolan, de ljuger alltid." "Men jag känner ju Jimmy," sa jag, "och jag har aldrig märkt att han skulle ha ljugit om något."

"Men är du säker på att han har talat sanning om något då?" undrade Rodrigo, vilket jag inte var, så han fortsatte, "Jag har ju gått på Häckebergaskolan ett år, och känner alla där, och tro mig, de ljuger, alla som någonsin gått där, alltid och hela tiden." "Nu överdriver du," sa jag, "det är klart att det finns hederliga elever där också. Det där låter lite fördomsfullt, tycker jag."

"Hur skall du annars kunna ta dig fram i världen om du inte har fördomar? Även om du försöker undvika att ha några fördomar om Jimmie, så förutsätter du iallafall att han talar svenska, och inte ett språk där 'ja' betyder 'nej' och 'nej' betyder 'ja'. Det är en fördom. Du måste ha fördomar om vissa saker, annars chansar du ju bara. Hur ska du kunna handla om du inte förutsätter något om världen? Fördomar är bara ett sätt att tänka innan man handlar." Utan annan förklaring på vad det ordet betydde var jag tyst.

Senare frågade jag Hr Lundin om detta, och han sa, "Vi drar upp gränser i vårt tänkande för att beskriva världen, för att få visshet om hur världen är funtad. Fördomar är ett av de ord man brukar använda för beskrivningar man inte håller med om. Jag tror inte man kommer ifrån att dra upp gränser för att ha något att hålla sig till och förhålla sig till: annars är världen obeskriven."

"Dock tycks det mig riskabelt att basera sin visshet på något annat än de skarpaste gränser man kan finna. Alla gränser, när man närmar sig dem, blir otydliga, förlorar i skärpa, tills de inte längre är meningsfulla. I alla gränser finns det variabler vi inte känner till; kanske ljuger Jimmy aldrig till dig utan bara till Rodrigo, kanske är Rodrigos uppfattning om sant och falskt lite skev. Det finns alltid tillfällen när ord kan komma att betyda det rakt motsatta mot vad vi tror att de betyder. Bra gränsdragningar håller de tillfällena så långt borta från oss som möjligt. Alla gränser har någon ställe där den går rätt igenom sanningen, där den har sanningen på båda sidor om sig."

"Och dra inte upp gränser du inte behöver, för precis som gränser hjälper oss att hitta en väg, spärrar de också av vissa vägar. Ta den urgamla gåtan - Du har dödat draken och får som pris av kungen gifta dig med en av hans tre döttrar: du vet att den äldsta systern är konfucian, och talar alltid sanning, den yngsta systern är buddist, och ljuger alltid, och den mellersta systern är militant ateist, och talar sanning om och endast om det inte finns någon gud. Du vet inte vem som är vem, men du vill undvika mellansystern. Du får ställa en fråga till en av systrarna, sedan måste du välja syster. Vilken fråga ställer du?"

"Det är väl allom bekant," sa jag "att Gud,-" sedan avbröt Hr Lundin mig, "Poängen med gåtan är att du inte behöver tillföra någon ytterligare beskrivning av världen för att lösa den. Huruvida någon gud finns eller inte finns är inte en gräns du behöver dra för att lösa problemet. Den gränsdragningen spärrar bara in ditt tänkande."

"En liknelse: tänkt dig världen som en stor sjö full av fisk, och när du föds är du en pojke med ett metspö vid stranden. Utan definitioner kan du bara nå de små fiskar som finns vid stranden, men varje beskrivning, varje definition du gör, varje fördom du tillägnar dig, varje gräns du drar är som ett flak tallriksis som du kan kliva upp på och komma längre ut i sjön, för att nå de större fiskarna. Men för varje flak tallriksis blir den yta du har kvar att fiska på mindre och mindre."

Jag stod tyst en stund, och sa sedan, "Tallriksis?" "Ja," sa han, "och till sist finns risken att hela sjön är igenfrusen, och allt du kan göra är att borra upp ett hål någonstans och sitta där och pimpla."

Han log fortfarande, så jag sa igen, "Men, tallriksis?" "En riktigt bra definition vore naturligtvis mer som en brygga, stabil, inte hal, och som täcker en mycket lite yta av sjön. Men jag tror att de definitioner vi är förmögna är nog mer lika tallriksis."

Jag huttrade lite efter allt tal om is, och sa, "Brr, hoppas det dröjer tills vintern kommer."

Sanningens ord.

När vi lekte krig på gården lyckades Rodrigo i ett lömskt ögonblick kasta en snöboll i nacken på Hr Lundin. Han vände sig om och började springa efter Rodrigo, och ropade "Kom hit så ska jag säga dig ett sanningens ord!"

'Ett sanningens ord,' sa jag, 'finns det enstaka ord som är sanna? I sig själva?' Hr Lundin stannade upp och tittade på mig, och sa, 'Tja, det beror väl på vad man menar med sant, och kanske vem som menar det, men nästan alla ord har en agenda, ett mönster de inpräntar i vårt tänkande. Ett ord som måne, eller månad, så starkt kopplat till ordet må, får oss att tänka på vilket inflytande denna himlakropp har på vårt humör, och vår tidsuppfattning, i det att ordet nästan gör kopplingen sann bara genom sin existens. Det var sant när ordet blev till, och tycks fortfarande besitta en sanning för oss idag. Jag vet inte om man kan säga att dessa ord hittas på, eller om de upptäcks.'

'Ett ord som sol, italienskans eller latinets sole, så nära italienskans ensam, solo, som kommer ifrån en tid då den stjärnan oftast var ensam på himlavalvet halva dygnet, är kanske inte lika sant idag, då vi lärt oss att andra stärnor väntar bortom solen.'

Han började att smyga mot snöborgen där han visste att Rodrigo hade gömt sig, där jag visste att Rodrigo hade gömt sig och där jag visste att Hr Lundin visste att Rodrigo hade gömt sig, men där, såvitt jag visste, Rodrigo inte visste att Hr Lundin visste att han hade gömt sig (Rodrigo var oftast inte så reflexiv), medan han tystare fortsatte, 'Likt en vaggvisa som söver en trött trollunge, är nog de ord verkligt sanna de som i sig själva skapar en verklighet när de yttras, och jag tror att man måste säga att de orden är trollformler, riktiga trollformler; de som förändrar din varseblivning eller ditt väsen när de uttalas.'

'Som vilka då?' frågade jag. 'Ssccht!' viskade han, varpå jag tystnade och han kunde smyga över vallen som omgav snöborgen och oupptäckt komma inpå Rodrigo, som försent förstod vad som var på väg att hända.

Om saker som får hjärtat att slå.

I brist på bättre aktiviteter tyckte hr Lundin en dag att vi skulle ställa i ordning skolgården. En grupp skulle rensa i trädgårdslandet, en annan skulle gräva ut en damm för barnen att bada i, och vi fick välja grupp själva. 'Vilket är lättare?' undrade jag. 'Lättare och svårare är väl en onödig distinktion att göra,' sa hr Lundin förmanande, 'ska man dra en skiljelinje bör väl den snarare gå mellan vad som är möjligt att göra och vad som inte går att göra. Och eftersom allt är möjligt med rätt inställning,' log han irriterande, 'så kan jag inte besvara frågan.' 'Nå,' sa jag, 'vilket är behagligare, vilket är minst plågsamt?' 'Jag kan ha fel, men behaglig tycker jag antyder en självisk och kortsiktig inställning till saker. Är det inte bättre att dela upp livet i saker värda att göra och saker som inte är värda att göra? Kanske är det till och med värt att sammanställa en lista över saker som inte är värda att göra' sa han. Jag såg på honom ett par sekunder, sedan gick jag med långsamma, men efter hand snabbare, steg ned mot trädgårdslandet.

Om att ha perspektiv.

Då det hade varit ett tag sedan han hade varit på skolan, var det lite av en överraskning att se honom komma gående orakad och med fjärran blick, längs vägen, så jag sprang efter honom och ropade 'Herr Lundin, herr Lundin!' Han vände sig om och såg på mig, och sa 'Lundin. Det är ett namn jag inte hört på länge. På mycket länge.'

'Är det sant,' frågade jag med andan i halsen, 'att man kan se världen i ett sandkorn, och himmelen i en, säg, blomma för dagen?' Hr Lundin såg frågande på mig, och sa, 'Ja, det vore väl konstigt annars. Alla de tusen tingen finns i sandkornet, liksom i blomman och i dig. Men inte utan ansträngning kan du se den fullständiga bilden, hel-grammet eller hel-grafen, av världen, i ett sandkorn, för det krävs att man iakttar kornet ur en mångfald av synvinklar. Antalet iakttagelser, antalet synvinklar, och kanske också deras skärpa, mer än objektet eller objekten i sig, avgör hur bilden av världen blir. Trettiosex vyer av berget Fuji kan ge en lika god bild som elvahundratrettioåtta vyer av olika skånska rapsfält.'

Han andades djupt, och fortsatte, 'Ansträngningen föregår upplevelsen; och inget kommer till det tomma sinnet, på gott och ont. När intrycken kristalliseras i en plutselig frigjørende tanke, och man skänks en känsla av eufori, är det inte allena den senaste iakttagelsens förtjänst, utan beror på att den senaste iakttagelsen sammanfaller med det ögonblick då sammanställningen av alla gamla intryck plötsligt blir begriplig för dig, och bildar en bild, en karta för dig att se. Den sista iakttagelsen kan förvisso fungerat som katalysator.'

'Är det alltid en frigörande tanke?' frågade jag, och han, 'Varför skulle vi bry oss om tankar av något annat slag? En karta är en form av frigörelse ifrån all oreda som omger oss.'

'Kan syner i drömmar ge en bild av världen, också?' 'Drömmar är nog närmare släkt med kristalliseringen än med iakttagelseprocessen.' Han tittade bort mot Frk Lydén. 'Fast ingen dröm är någonsin bara en dröm.'

'Och evighet,' frågade jag, 'kan man uppleva den på en timme, eller i ett frigörande ögonblick?' Han spände ansiktsmusklerna en smula. 'Eh, evigheten, låt oss inte använda det ordet. Det gör mig lite orolig. Och det är något väldigt viktigt jag måste göra så snart som möjligt.' 'Vad då?' frågade jag. 'Undersöka några plötsligt frigörande ögonblick,' sa han, log mot mig och vandrade iväg mot Frk Lydén.

Om skrivkramp.

Fick ett vykort från en gammal vän. 'Har försökt att skriva en bok,' skrev Jack, 'men det enda jag klarat av att skriva om har varit min arbetssituation just nu, och hur den påverkar mig. Det blir lätt lite repetetivt. Kan vara svårt att få den publicerad. Kom gärna och hälsa på.'