torsdag 25 november 2010

Om tro och religion.


I matkön, i lunchrastens början, strax efter att vi tvättat händerna, hamnade Rodrigo och jag bakom Hr. Lundin, som jag passade på att fråga, 'Magistern, vilken religion ska man egentligen tro på?'

'Vad har tro med religion att göra?' frågade han tillbaka, och harklade sig, 'Alltså, ordet religion tycks ytterst vara släkt med de latinska orden religare, som betyder tygla eller regla, och relegere, som betyder återuppläsa, eller, i överförd betydelse, repetera, upprepa. En religion är så att säga en uppsättning ritualer eller böner till för att tygla krafter; handlingar, eller läsningar, vi upprepat utför, för att hålla yttre krafter stångna.'

'Är religionen alltså det att vi binder oss till, underkastar oss, en viss gud?' frågade jag, medan vi satte oss till bords.

'Nej, det går åt andra hållet, det är utövaren av religionen som utför bindandet. Såhär. Du ser en gosse med löss. Han tycks vara besatt av en ond ande, som får honom att klia sig ofta i håret, men genom att läsa lusen av honom, ta bort alla löss du finner på honom, och varje kväll åter upprepa denna läsning av honom, tyglar du den onda ande som fick honom att klia sig själv. När du efter några veckor finner att han inte har några löss kvar, och, vad som viktigare är, han inte längre tycks lida, kan du konstatera att du effektivt har utfört en exorcism av den onda anden. Denna upprepade lusläsning är vad ordet religion betyder. Fast nuförtiden säger vi inte ond ande utan klåda.'

'Jag tror inte att det heter att man excorcerar löss, eller klåda, nuförtiden heller,' inflikade jag.

Han tittade ut över matsalen ifrån den plats där vi hade satt oss. 'Visst, det finns legitima orsaker för grupper att vilja koppla samman dylika individuella ritualer i en enhetlig, uppifrån dikterad tro och uppsättning beteenden - lusläsningen är mest effektiv om alla i församlingen utför dem, och tror man på något så har man automatiskt en stark vilja att rätta sitt beteende efter detta - men det är olyckligt att de organiserade religionssamfunden så till den grad lagt beslag på ordet tro, att man, för att visa att man inte är helt eniga i deras världsbeskrivningar, tvingas kalla sig själv icke-troende, eller, för att vända sig ifrån deras gudsbegrepp, kalla sig ateist, eller kanske ännu värre, agnostiker.'

'Men måste man inte tro något för att utöva en religion?' undrade jag. 'För att inte hamna i stora problem med verkligheten?'

'Nej, lika lite som man måste tro på Karies och Baktius för att få effekt av att borsta tänderna varje kväll; vissa beteenden utför man med automatik, utan vare sig eftertanke eller förklaringsmodell. Upprepad läsning av lusen fungerar, det är ett resultat av vetenskaplig forskning - pröva att läsa lusen varje dag i två veckors tid och klådan visar sig försvinna - omvandlat till ett ritualiserat beteende. Sådant beteende förtjänar att behålla namnet religion, syns jag, om nu ordet religion över huvud taget ska behållas. Man behöver inte förklara vilka andar denna bön betvingar, eller vad dessa andar heter, eller vad de har för klädsmak, för att utföra denna bön och notera dess verkan. Beteenden kan komma före tankar, även rituella beteenden. Fast det är klart, börjar du tänka får du nog snart också en tro.'

'Jaha' sa jag, och högg på sista ordet. 'Men vad är det då att tro?'

'Jag skulle säga att det vi tror, det är de av våra tankar som vi håller för sanna. Alla tror ju något, precis som alla har mer eller mindre egna tankar, men jag har svår att tro att ett helt samfund, eller ens två människor, skulle ha precis samma tro; det du tänker och tror utgör ju större delen av din identitet, och det man tror är så att säga fixstjärnorna man försöker styra sin skuta efter. Natthimlen är ganska konstant, men man ser andra stjärnor utanför Australiens kust än utanför Kåseberga.'

Jag kliade mig förundrat i huvudet, och vände mig åt sidan för att kika på Rodrigo, som också kliade sig i huvudet.

tisdag 23 november 2010

Frk Lydén och det Eviga.

Vi elever satt i klassrummet, novembersolen skinande in genom fönstret, var och en genomborrad av en solstråle, när Frk. Lydén frågade, 'Nå, är det någon som har sett någonting evigt och odelbart i naturen i helgen?'

Jag räckte ivrigt upp handen och när jag fick svara på frågan ställde jag mig upp, redo att delge min senaste tautologi. 'Jag tror att alla människor -' sa jag med hög röst innan Frk Lyden avbröt mig. 'Du behöver inte svara på alla frågor med en trosförklaring' sa hon, varpå jag satte mig ned och började om i normalt tonläge.

'Jag tänker mig att alla individer känner att de aldrig har upplevt en värld utan någon form av ett eget jag, och att de också omöjligt kan tänka sig - verkligen tänka sig - ett universum utan sig själva. Det som är du är evigt där, evigt för dig, så länge du är där att uppleva det. Mina minnen är mina, annars hade de inte hetat minnen, utan kanske snarare sinnen, eller sinnesintryck. Alla individer, menar jag, känner att essensen i dem, kärnan av deras identitet, är evig och odelbar.'

'Nå,' fnös Frk Lydén, 'det är de isåfall rätt ensamma om.'