Det periodiska systemet.

'Det här,' sa jag och pekade på kartan, 'är det periodiska systemet. Här finns alla ämnen nedskrivna. Allt i hela världen kan man bygga utav dessa ämnen. Här är aluminium, det är en metall, det vet ni väl vad det är, och här är koppar ...' Så avbröt Sofia mig, 'Koppar, det vet jag vad det är, det dricker man kaffe och te ur.'

Senare frågade Jonathan, 'Kan man bygga allt i hela världen med den där kartan?' 'Ja,' sa jag, 'fast inte med kartan men med det den beskriver.' 'Kan man bygga en ohmu?' Ett vildsint sagomonster, jag sa 'Tja, jo om de funnits.' 'Kan man bygga en snäll ohmu? Kan man bygga ett lasersvärd?' Egentligen hade jag ju fel, man kan ju inte bygga mycket med det, snarare kan man ta isär saker till det periodiska systemet.

Osäkerhet.

'I gamla bakböcker,' sa Rodrigo, min klasskamrat, 'så angavs att vattnet till degen skulle vara fingervarmt, så att degen jäser som bäst. I dagens böcker skall vattnet vara 37 grader Celsius. Men är det utrett att vatten på 37 grader ger en optimal jäsning? Här har man gått ifrån en exakt notation på gamla tiders grova skala kallt, rumstempererat, fingervarmt, hett och kokande; till en alltför preciserad temperatur på 37 grader, vald efter kroppstemperaturen, och troligen inte längre sann, utan en felaktig rekommendation, helt enkelt en lögn. På så sätt byter vetenskapsmän ut gamla tiders sanningar mot nya tiders lögner.' Så skrattade han till jovialiskt, sa, 'Hejsan hoppsan, lille vän!' och kilade iväg åt sig eget håll innan jag hunnit säga 'Hejsan hoppsan' tillbaka.

Fundersam gick jag till hr. Lundin och återgav resonemanget. Han sa, 'Vetenskapen är ett språk vi beskriver yttervärlden med, och alla talar inte språket felfritt. Bakböcker är också skrivna på en vetenskaplig dialekt, som här kanske felaktigt har översatts från en bok till en annan. Att översättare inte är felfria är inte vetenskapens fel.'

Ovillig att precisera vad vetenskap verkligen är, fortsatte han, 'Vetenskapsmän bör bekymra sig mindre om decimalerna i sina mätningar och mer om att redovisa felkällorna i det uppmätta. Att våga visa upp sin osäkerhet fullt ut är en hörnsten i ett vetenskapligt angreppssätt.'

Persistens.

Senast jag talade med min mor om att jag noterar vad som händer på skolan, sa hon, 'Det är jättebra att du gör virtuella anteckningar, men du borde skriva ned dem på papper så att de förblir tillgängliga för barnen när de blir stora.'

Förmånligt köp.

Jonathan hade i affären själv betalat för en leksak, en klistermärkestatuering. 'Jag köpte den här,' sa han till mig, 'och då fick jag tre saker. Först tatueringen, sen ett mynt i växel, sen ett kvitto.' 'Ja, det är sant,' sa jag. Strax efteråt mötte vi Sofia, och Jonathan berättade för henne, 'Jag köpte den här tatueringen, och då fick jag fyra saker.' 'Fyra saker?' undrade jag, 'menar du inte tre?' 'Nej, fyra,' sa Jonathan, 'tatueringen, den här kvitto-lappen, så myntet, och så fick jag betala också.'

Överflödig kategori.

'Vad tycker du bäst om, Sofia?' undrade Jonathan idag. 'Jag tycker bäst om vänner, leksaker och djur,' sa Sofia, och fortsatte, 'Nu ska jag säga djuren: katt, hund, häst, kanin. Och leksakerna är gummijojo, dockor och leksaksbilar. Och kompisarna är Lisa,...' Så avbröt Jonathan, 'Du behövde inte säga vänner, för vänner är människor och människor är djur.'

Främmande ord: science.

Mr Upward från England har tagit hand om undervisningen om närliggande språk. I dag diskuterade han det engelska ordet science och sa att det kommer ifrån latinets scientia och ännu längre tillbaka ifrån scindo; det sista betyder att dela på, att skära itu. Science, sa mr Upward, är när man skär itu saker och noterar hur de ser ut inuti. Det svenska ordet för denna aktivitet är skär-skådning, och företeelsen heter skärskådande. 'Science leaves scars,' avslutade han med.

Jag räckte upp handen och frågade om inte vetenskap är rätt översättning av science, 'Som i att veta,' la jag till. Mr Upward såg undrande ut, och sa 'Att veta? Är det bondens ord för att sätta vetekornet i åkern på rätt sätt, så att det bär mycken frukt?' Han har nog en del kvar att lära innan han talar svenska ordentligt.

Om döden.

Jag plockade kantareller i skogen en dag, när jag plötsligt varseblev hr Lundin nära. 'Magistern överraskade mig,' sa jag, 'jag hade inte lagt märke till någon där.' 'Jag har redan länge gått vid din sida,' sa hr Lundin, 'och ändå har du inte sett mig. Du måste vara djupt försjunken i tankar.' 'Ja,' medgav jag, 'vissa aspekter av döden oroar mig.'

'I mitt grönsaksland vissnar växterna, eller får bladlöss, och ogräs sprider sig; projekt jag företar mig rinner ut i sanden,' sa jag, 'och i samtal hinner jag sällan infoga kommentarer innan diskussionen har flytit över i andra ämnen, eller avslutats. Mina plantor förtvinar, mina planer går om intet, eller så tiger jag; jag sprider död eller intet omkring mig.'

Hr Lundin tittade leende på mig, och sa 'Varför oroar du dig för de avtryck du gör? Man kan inte själv korrekt bedömma de spår man lämnar, dels för att man inte objektivt kan observera dem, dels för att i det man ser kan man inte urskilja vad som är ens eget i det observerade. Tänk dig ett stearinljus, som ifrån sitt lysande centrum inte kan uppleva skuggor, precis som en själ inte kan greppa det verkligt främmande: stearinljuset ser det som reflekteras till den, det som skiner vidare i rymden märker den aldrig av. Man observerar bara förändringar i återkastat ljus, skillnaderna i motstånd; inte de intryck man gör.'

'Men är inte döden att förlora förmågan att förmedla sig själv, sina eventuella kunskaper till sin nästa? Och att inte bli lagd märke till, är inte det som att vara död?' 'Vid vilket tillfälle man förmedlar något har inte att göra med om man lever eller är död. Sannerligen, förmedlar inte en död, förmultnande kropp någonting till maskarna som livnär sig på den?'

Efter att en stund begrundat det han sagt, sa jag, 'Sedan oroar jag mig för att en dag lämna skolan; jag känner mig så rotad, som om myllan binder mig hit; är inte det lite att dö, att flytta på sig?' Hr Lundin strövade en stund tyst vidare; jag avbröt inte hans tankar, eftersom hans ansiktsuttryck tycktes säga 'Låt mig tänka klart innan jag tänker högt.' Till sist stannade min lärare vid en stor sten och sade, 'Sätt dig; jag skall försöka förklara min bild av döden.'

Jag satte mig, och hr Lundin sade, 'Att vara död är, för en utomstående, att inte svara på tilltal, att inte påverkas av beröring. Död är den yttersta formen av döv, när inga intryck längre påverkar ens tillstånd. För en själv finns det två företeelser som rimligtvis kan kallas för död: dels en flytt till ett annat ställe, bortom hörhåll, dels den intensivaste formen av dövhet, där alla intryck upphör; den första av dessa företeelser förminskar dig inte, den andra märker du inte. För en utomstående förefaller dessa två företeelser att sammanfalla, och därför görs det sällan skillnad på dem när man talar om döden.'

'Döden är inte ålderdomens smärtor och sjukdomens plågor, även om den ofta kan uppträda i förlängningen av dessa. Det är rimligt att tänka sig att en själ går igenom flera mindre dödar.' Efter en liten tankepaus la han till 'Det är möjligt att man ibland har möjlighet att, eller är tvingad att, välja vilken av dessa företeelsers man beger sig in på. Å andra sidan finns kanske bara den ena av dessa; flytt eller dövhet. Vissa, när de har kommit till en plats de verkligen är framme på, är kanske då redo för den stora dövheten. Och ibland kanske man är nödd att flytta på sig för att kunna förbli uppmärksam, och kunna lyssna noga på världen. För att inte stagnera, för att inte bli döv, för att bli en bättre trädgårdsmästare, krävs det att man lyssnar noga.'

'Hur gör man för att lyssna noga?' undrade jag. 'Var inte stolt,' sa hr Lundin, 'för jag har hört att stolthet bland annat betyder att man slutar lyssna på andra, och att man inte ser saker klart längre. Och säg inte att du inte är stolt, för det säger också stolta människor.' Jag tänkte säga, 'Jag försöker att inte vara stolt,' men hr Lundin såg inte ut att vänta på något svar till det han nyss sagt, så jag sa 'Ren tystnad, då? Att vägra svara? Att man finns där, kroppen är paralyserad, men medvetandet finns kvar, i rummet eller i kroppen? Det kan väl se ut som död?' frågade jag. 'Skendöd är nog en bättre beskrivning av det tillståndet,' svarade min lärare, 'Död är närmare att sluta lyssna än att inte verka höra.'

'Men spöken då, om de finns?' 'De döda, eftersom de inte lyssnar på tilltal, tar inga nya ansvar. Spöken är döda vars gamla ansvar inte har tagit slut med döden. Och de förblir kvar så länge de håller fast vid sina ansvar. Spöken kan inte väsentligen förändra sig inför nya intryck eftersom de, såsom varandes döda, inte kan höra något som förändrar deras tillstånd.' 'Men befriar inte glömskan, och döden, en själ från ansvar? Är det inte en rättighet att glömma?' frågade jag. Hr Lundin svarade, 'Ett ansvar är inte en boja; snarare en utmärkelse värd att vörda. Det tar man själv och håller fast vid så gott man kan.'

Då jag inte hade fler frågor, och hr Lundin inte hade fler kommentarer, så gick vi tyst tillsammans tillbaka till skolan med de sex kantareller jag hade hittat.