Frk Lydén och lärande.

På rasten häromdan gick jag fram till frk Lydén för att berätta om en ny sak jag hade lärt mig, men jag hann inte säga mer än att jag lärt mig något nytt, förrän hon avbröt mig och sa, 'Det finns egentligen ingen helt ny kunskap. Allt lärande är ett förtydligande av tidigare förståelse.'

Stöld och moral.

Häromdagen hade Rodrigo stulit ett par kakor ifrån köket, och han ville bjuda mig på dem. 'Nej,' sa jag, 'jag vill inte ha dem, kasta bort dem innan någon upptäcker dig.' Han tittade indignerat på mig, och sa med sträng röst, 'Det är mycket omoraliskt att slänga något man har stulit,' och glufsade snabbt i sig kakorna själv.

Fröken Lydén och matematiker.

Jag berättade häromdagen för frk Lydén att jag tänker bli matematiker när jag blir stor. Hon tittade då på mig med trötta ögon och sa, 'Det finns olika slags matematiker. Aritmetiker sysslar med plus och minus, större än och mindre än. De ser enkla samband och förstår att en är färre än två, och att fem är fler än hälften av åtta. Deras slutsater är rättframma och jordnära, även om de ibland missar större samband.'

'Analytiker noterar detaljer, och lägger vikt vid potensen på vissa termer. De drar försiktiga slutsatser och gör små förbättringar av tidigare resultat.'

'Så finns det algebraiker, som behandlar allt som obekanta variabler betecknande något annat, och som ofta tror att de finner samband som förklarar mycket. Men de går ibland vilse i sina beräkningar, och har inte alltid lätt att se att en cigarr kan vara något man bara röker. De skulle kunna tolka vår dialog som om den handlade om något annat än matematiker.'

Hon tittade på mig och la till, 'Sen finns det, utöver karaktärerna, också olika discipliner inom matematiken man kan studera.'

Fröken Lydén och fiktion.

Vi hade uppsatsskrivning för frk Lydén idag, och hon inledde med, 'Det sägs att läsa fiktion är bra för att förstå verkligheten. Detsamma gäller inte riktigt när det kommer till att skriva fiktion. För en av dig påhittad historia blir till slut alltid någonstans precis som du tänkt dig den; medan verkligheten aldrig blir precis som man tänkt sig den.'

Om inte.

'Forskare i Glumslöv har kontaktat yttervärlden,' avbröt hr Lundin frk Lydéns matlagningstimme med att säga, 'och fått rapporterat att jästsvampar jäser bäst om degen håller 25 grader Celsius, plus eller minus någon grad. Det innebär att vattnet gärna får ha en högre temperatur, eftersom byttan och mjölet kommer att sänka temperaturen på blandningen. Det viktiga är dock att inte jästen utsätts för temperaturer över 37 grader, då jästsvamparna dör och då kommer inte degen att jäsa. Alltså, när det i recept står att vätskan skall vara 37 grader är det ett övre värde som inte får överskridas.'

'Men snälla Erik,' sa frk Lydén bestämt, 'ett recept är inte ett förbud; ett recept är en beskrivning av något som har fungerat. Det är inte receptets uppgift att utesluta andra möjliga tillvägagångssätt.' 'Hm,' sa hr Lundin, vände sig om till synes förlägen och gick ut ur köket, och jag såg Rodrigo hålla en knubbig näve för munnen, förbluffad över att hr Lundin blivit tillsagd.

Efter lektionen fann jag hr Lundin vid vinbärsbuskarna vid slänten. När jag kom fram till honom sa han, 'Kanske finns det inga sanna negativa påståenden. Eller, för att undvika en självmotsägelse, kanske är alla negativa påståenden hypotetiska. En utsaga som Man kan inte stanna i skolan för alltid är hypotetisk, där Det snöade mycket en dag i fjol och man åkte pulka nedför slänten här inte är det, och Man kan inte vara ung i mer än tretton år är mer hypotetisk än Det har funnits en tryffellasagnette i Italien.' Han fäste blicken en stund på den gamla eken nedanför slänten, och tillade sen, 'Vad man nu menar med hypotetisk. Och ung.'

Det periodiska systemet.

'Det här,' sa jag och pekade på kartan, 'är det periodiska systemet. Här finns alla ämnen nedskrivna. Allt i hela världen kan man bygga utav dessa ämnen. Här är aluminium, det är en metall, det vet ni väl vad det är, och här är koppar ...' Så avbröt Sofia mig, 'Koppar, det vet jag vad det är, det dricker man kaffe och te ur.'

Senare frågade Jonathan, 'Kan man bygga allt i hela världen med den där kartan?' 'Ja,' sa jag, 'fast inte med kartan men med det den beskriver.' 'Kan man bygga en ohmu?' Ett vildsint sagomonster, jag sa 'Tja, jo om de funnits.' 'Kan man bygga en snäll ohmu? Kan man bygga ett lasersvärd?' Egentligen hade jag ju fel, man kan ju inte bygga mycket med det, snarare kan man ta isär saker till det periodiska systemet.

Osäkerhet.

'I gamla bakböcker,' sa Rodrigo, min klasskamrat, 'så angavs att vattnet till degen skulle vara fingervarmt, så att degen jäser som bäst. I dagens böcker skall vattnet vara 37 grader Celsius. Men är det utrett att vatten på 37 grader ger en optimal jäsning? Här har man gått ifrån en exakt notation på gamla tiders grova skala kallt, rumstempererat, fingervarmt, hett och kokande; till en alltför preciserad temperatur på 37 grader, vald efter kroppstemperaturen, och troligen inte längre sann, utan en felaktig rekommendation, helt enkelt en lögn. På så sätt byter vetenskapsmän ut gamla tiders sanningar mot nya tiders lögner.' Så skrattade han till jovialiskt, sa, 'Hejsan hoppsan, lille vän!' och kilade iväg åt sig eget håll innan jag hunnit säga 'Hejsan hoppsan' tillbaka.

Fundersam gick jag till hr. Lundin och återgav resonemanget. Han sa, 'Vetenskapen är ett språk vi beskriver yttervärlden med, och alla talar inte språket felfritt. Bakböcker är också skrivna på en vetenskaplig dialekt, som här kanske felaktigt har översatts från en bok till en annan. Att översättare inte är felfria är inte vetenskapens fel.'

Ovillig att precisera vad vetenskap verkligen är, fortsatte han, 'Vetenskapsmän bör bekymra sig mindre om decimalerna i sina mätningar och mer om att redovisa felkällorna i det uppmätta. Att våga visa upp sin osäkerhet fullt ut är en hörnsten i ett vetenskapligt angreppssätt.'

Persistens.

Senast jag talade med min mor om att jag noterar vad som händer på skolan, sa hon, 'Det är jättebra att du gör virtuella anteckningar, men du borde skriva ned dem på papper så att de förblir tillgängliga för barnen när de blir stora.'

Förmånligt köp.

Jonathan hade i affären själv betalat för en leksak, en klistermärkestatuering. 'Jag köpte den här,' sa han till mig, 'och då fick jag tre saker. Först tatueringen, sen ett mynt i växel, sen ett kvitto.' 'Ja, det är sant,' sa jag. Strax efteråt mötte vi Sofia, och Jonathan berättade för henne, 'Jag köpte den här tatueringen, och då fick jag fyra saker.' 'Fyra saker?' undrade jag, 'menar du inte tre?' 'Nej, fyra,' sa Jonathan, 'tatueringen, den här kvitto-lappen, så myntet, och så fick jag betala också.'

Överflödig kategori.

'Vad tycker du bäst om, Sofia?' undrade Jonathan idag. 'Jag tycker bäst om vänner, leksaker och djur,' sa Sofia, och fortsatte, 'Nu ska jag säga djuren: katt, hund, häst, kanin. Och leksakerna är gummijojo, dockor och leksaksbilar. Och kompisarna är Lisa,...' Så avbröt Jonathan, 'Du behövde inte säga vänner, för vänner är människor och människor är djur.'

Främmande ord: science.

Mr Upward från England har tagit hand om undervisningen om närliggande språk. I dag diskuterade han det engelska ordet science och sa att det kommer ifrån latinets scientia och ännu längre tillbaka ifrån scindo; det sista betyder att dela på, att skära itu. Science, sa mr Upward, är när man skär itu saker och noterar hur de ser ut inuti. Det svenska ordet för denna aktivitet är skär-skådning, och företeelsen heter skärskådande. 'Science leaves scars,' avslutade han med.

Jag räckte upp handen och frågade om inte vetenskap är rätt översättning av science, 'Som i att veta,' la jag till. Mr Upward såg undrande ut, och sa 'Att veta? Är det bondens ord för att sätta vetekornet i åkern på rätt sätt, så att det bär mycken frukt?' Han har nog en del kvar att lära innan han talar svenska ordentligt.

Om döden.

Jag plockade kantareller i skogen en dag, när jag plötsligt varseblev hr Lundin nära. 'Magistern överraskade mig,' sa jag, 'jag hade inte lagt märke till någon där.' 'Jag har redan länge gått vid din sida,' sa hr Lundin, 'och ändå har du inte sett mig. Du måste vara djupt försjunken i tankar.' 'Ja,' medgav jag, 'vissa aspekter av döden oroar mig.'

'I mitt grönsaksland vissnar växterna, eller får bladlöss, och ogräs sprider sig; projekt jag företar mig rinner ut i sanden,' sa jag, 'och i samtal hinner jag sällan infoga kommentarer innan diskussionen har flytit över i andra ämnen, eller avslutats. Mina plantor förtvinar, mina planer går om intet, eller så tiger jag; jag sprider död eller intet omkring mig.'

Hr Lundin tittade leende på mig, och sa 'Varför oroar du dig för de avtryck du gör? Man kan inte själv korrekt bedömma de spår man lämnar, dels för att man inte objektivt kan observera dem, dels för att i det man ser kan man inte urskilja vad som är ens eget i det observerade. Tänk dig ett stearinljus, som ifrån sitt lysande centrum inte kan uppleva skuggor, precis som en själ inte kan greppa det verkligt främmande: stearinljuset ser det som reflekteras till den, det som skiner vidare i rymden märker den aldrig av. Man observerar bara förändringar i återkastat ljus, skillnaderna i motstånd; inte de intryck man gör.'

'Men är inte döden att förlora förmågan att förmedla sig själv, sina eventuella kunskaper till sin nästa? Och att inte bli lagd märke till, är inte det som att vara död?' 'Vid vilket tillfälle man förmedlar något har inte att göra med om man lever eller är död. Sannerligen, förmedlar inte en död, förmultnande kropp någonting till maskarna som livnär sig på den?'

Efter att en stund begrundat det han sagt, sa jag, 'Sedan oroar jag mig för att en dag lämna skolan; jag känner mig så rotad, som om myllan binder mig hit; är inte det lite att dö, att flytta på sig?' Hr Lundin strövade en stund tyst vidare; jag avbröt inte hans tankar, eftersom hans ansiktsuttryck tycktes säga 'Låt mig tänka klart innan jag tänker högt.' Till sist stannade min lärare vid en stor sten och sade, 'Sätt dig; jag skall försöka förklara min bild av döden.'

Jag satte mig, och hr Lundin sade, 'Att vara död är, för en utomstående, att inte svara på tilltal, att inte påverkas av beröring. Död är den yttersta formen av döv, när inga intryck längre påverkar ens tillstånd. För en själv finns det två företeelser som rimligtvis kan kallas för död: dels en flytt till ett annat ställe, bortom hörhåll, dels den intensivaste formen av dövhet, där alla intryck upphör; den första av dessa företeelser förminskar dig inte, den andra märker du inte. För en utomstående förefaller dessa två företeelser att sammanfalla, och därför görs det sällan skillnad på dem när man talar om döden.'

'Döden är inte ålderdomens smärtor och sjukdomens plågor, även om den ofta kan uppträda i förlängningen av dessa. Det är rimligt att tänka sig att en själ går igenom flera mindre dödar.' Efter en liten tankepaus la han till 'Det är möjligt att man ibland har möjlighet att, eller är tvingad att, välja vilken av dessa företeelsers man beger sig in på. Å andra sidan finns kanske bara den ena av dessa; flytt eller dövhet. Vissa, när de har kommit till en plats de verkligen är framme på, är kanske då redo för den stora dövheten. Och ibland kanske man är nödd att flytta på sig för att kunna förbli uppmärksam, och kunna lyssna noga på världen. För att inte stagnera, för att inte bli döv, för att bli en bättre trädgårdsmästare, krävs det att man lyssnar noga.'

'Hur gör man för att lyssna noga?' undrade jag. 'Var inte stolt,' sa hr Lundin, 'för jag har hört att stolthet bland annat betyder att man slutar lyssna på andra, och att man inte ser saker klart längre. Och säg inte att du inte är stolt, för det säger också stolta människor.' Jag tänkte säga, 'Jag försöker att inte vara stolt,' men hr Lundin såg inte ut att vänta på något svar till det han nyss sagt, så jag sa 'Ren tystnad, då? Att vägra svara? Att man finns där, kroppen är paralyserad, men medvetandet finns kvar, i rummet eller i kroppen? Det kan väl se ut som död?' frågade jag. 'Skendöd är nog en bättre beskrivning av det tillståndet,' svarade min lärare, 'Död är närmare att sluta lyssna än att inte verka höra.'

'Men spöken då, om de finns?' 'De döda, eftersom de inte lyssnar på tilltal, tar inga nya ansvar. Spöken är döda vars gamla ansvar inte har tagit slut med döden. Och de förblir kvar så länge de håller fast vid sina ansvar. Spöken kan inte väsentligen förändra sig inför nya intryck eftersom de, såsom varandes döda, inte kan höra något som förändrar deras tillstånd.' 'Men befriar inte glömskan, och döden, en själ från ansvar? Är det inte en rättighet att glömma?' frågade jag. Hr Lundin svarade, 'Ett ansvar är inte en boja; snarare en utmärkelse värd att vörda. Det tar man själv och håller fast vid så gott man kan.'

Då jag inte hade fler frågor, och hr Lundin inte hade fler kommentarer, så gick vi tyst tillsammans tillbaka till skolan med de sex kantareller jag hade hittat.

Anthropomorfi.

Tillomed beskrivningar av det yttersta speglas av vem vi är. Som när Sofia frågade häromdagen, 'Vem är det som gör träden gröna och att hela världen är till?' 'Gud, antar jag,' svarade jag. 'Vem då?' undrade Sofia, och jag: 'Gud.' Så Sofia, 'Kan vi fråga Gud om hon kan göra oss till naturen och skogen?' Jag kunde inte ge henne något bra svar.

Jonathan sa, å sin sida, ett par månader tidigare, 'Jag tror att det är en robot som berättar en saga om människorna, och när det är slut så dör vi. Är det så?' 'Vaddå,' undrade jag, 'i en saga?' 'Nej på riktigt,' sa Jonathan, och jag kunde inte ge honom heller ett bra svar.

Om tyngdkrafen.

'Tyngdkraft,' sa hr Lundin under dagens vetenskapslektion, 'eller det från latinet importerade ordet gravitation, är ett bra ord om man beskriver en liten kropps dragning till en avsevärt större kropp, som när ett äpple faller till marken, eller när ett spädbarn trycker sig till en förälders bröst, men det är mindre lyckat som en beskrivning av den ömsesidiga attraktionen som ligger till grund för stjärnornas och planeternas kosmisk dans. Det finns inget tungt i jämnlika, fria kroppars längtan efter varandra.'

Fröken Lydén och ödemarken.

'Att leva som Thoreau i ödemarken vid Walden är visserligen beundransvärt,' sade frk Lydén på en lästimme, 'men det är lite för intensivt oberoende för att vara ett seriöst alternativ till den samtida civilisationen; det är visserligen självständigt uthålligt, men det betyder ingenting i sig själv; det betyder bara något som ett svar på en överraffinerad värld. Vem fanns det för Thoreau där i skogen att utbyta ett skämt med?'

Om universums expansion.

'Rymdfysiken lär att universum utvidgar sig,' sa hr Lundin under naturvetenskapslektionen härom dagen, 'Men man behöver inga teleskop för mänskliga motsvarigheter; det räcker att få barn för att uppleva världens konstanta expansion; att se en kollega byta arbetsplats för att uppleva tingens främjande ifrån varann; att sluta skolan eller flytta från hemort och vänner för att se vänskapers klara ljus försvinna bort i ett svagt, rödförskjutet sken.'

Efter några sekunders tystnad tillfogade han, 'Upptäckten av bilden av universums expansion tycks typisk för samtiden, som om den kommit till oss via föreställningsvärlden hos en medelålders, kringflyttande akademiker, verksam långt ifrån sitt gamla hem och gamla vänner.'

Ord i nya sammanhang.

Användningen av ord utanför deras vanliga sammanhang går allt längre. Till exempel har Jonathan börjat bruka säga, 'Där fick du som en teg,' vilket rimligtvis inte betyder någonting, utan är en variant av 'Där fick du så du teg!' och används på samma sätt. När Sofia använder 'bör' som 'må' tvingas man att tolka hennes 'Du bör tro att den är god' på ett annat sätt än bokstavligt.

Sofia hävdade vid ett tillfälle att jag bara var en dröm, varvid jag förklarade för henne, 'Det är jag som sover och drömmer. Det är ni som bara är spöken i mina drömmar.' 'Nej, jag finns på riktigt,' svarade Sofia, 'jag är en galen tupp som väcker dig,' och så lutade hon sig över bädden där jag låg, och skrek i mitt öra, 'Kuckeliku!'

Sedan dess har jag inte tvivlat på hennes existens i sinnevärlden; men relevant för denna anteckning är att det fått mig att funderat på förhållandet mellan orden gala och galen. Och huruvida Sofia har studerat engelska för att finna uttrycket 'Jag är pigg som en gris' låter jag vara osagt.

Vart det här kan tänkas leda har jag ingen aning, men en viss form av finurlig sanning lyckades iallafall Jonathan uppnå, då han, efter att vi tillsammans hade gett trädgårdslandet en rejäl bevattning, utbrast, 'Där fick den vatten som en teg!'

Om retorik.

Apropå att han ställde in kursplanens utsatta retoriktimme, sa hr Lundin, 'Språket är i första hand till för att förmedla kunskaper och ackumulera erfarenheter, inte ett verktyg att få igenom sin vilja med bländande resonemang. En argumentation som inte tyglas av förståelse är ingen bra grund för vare sig utveckling eller bildning.'

Om spel, drakar och demoner.

Några av barnen försökte få en drake att flyga, och jag stod och slog ogräs med lie, en dag när Hr Lundin kom förbi och frågade om jag hade tänkt mer på vart vi är på väg. 'Jo,' svarade jag. 'Livet är nog ett spel på något sätt; den här världen en tävling jag försöker vinna. Det är oklart vilka som är motståndare, om ens någon, eller vad reglerna är. Jag tror en regel berör långsiktighet; ju längre mitt arv, om det är värdigt, finns kvar i världen, desto närmare seger kommer jag.'

Hr Lundin tittade en stund tyst på mig, och sa sedan, 'Att livet är ett spel är en tråkig liknelse, om man med spel menar något man skall vinna. Se det hellre som ett skådespel för dig, där ditt jag är en regissör, som försöker få alla andra att uppträda efter dess beskrivningar. Kanske vore det bättre,' tillade han efter en stund, 'att tänka sig att varken denna värld eller någon tävling finns i sinnevärlden.'

'Tänka sig att det inte finns nån tävling?' sa jag förbluffad. 'Ja,' sa min lektor, 'tänk att allt det här,' han viftade med handen, 'bara är en dröm som förbereder dig för livet, att skolan, lärarna, allt omkring dig är drömelement ur din fantasi som du försöker tyda. En dröm till för att göra dig redo att leva nästa dag eller någon annan dag senare i livet, om tio år, om tjugo, trettio, förtio, femtio, sextio, sjuttio eller åttio år.'

'Som om inget av detta fanns!?' utbrast jag. Hr Lundin skakade på huvudet, 'Att bara finnas i din fantasi medför inte att det inte finns objektivt; ditt inre är också en del av världen.' 'Men allt det här,' protesterade jag, 'ni, fröken Lydén, skolan, skulle det bara vara tankar som jag styr och vet allt om?'

'Nej,' sa hr Lundin. 'Fantasin är inte minnet. Minnet, det du kallar mitt, är det du har; sinnet är gränsen till yttervärlden, och det du låter yttervärlden kalla sitt. Men fantasin är något annat i ditt inre.' 'Men ni skulle vara demoner i mitt huvud,' försökte jag. 'Ja,' medgav hr Lundin. 'Men vad är då skillnaden,' undrade jag, 'mellan att vara en demon i mitt inre, i fantasin, som jag kan regissera, och att vara en del av minnet, som jag vet allt om?'

'Du må vara en regissör av dämoner, men du styr och känner dem inte fullt ut; en dämon gör inte det du vill att den skall göra, bara det du säger åt den att göra. En dämon har samma frihet som den där draken,' han pekade på barnens drake, 'vars snöre du håller i. Du kan korta och förlänga snöret, och du kan kanske hindra den att flyga genom att helt dra in snöret. Men du kan inte få den att flyga; blott vinden, och vinden bestämmer dess riktning och bärkraft; kanske bär den iväg med dig.'

'Är fantasin, som vinden, en del av yttervärlden?' 'Det kan jag inte svara dig; du får själv fundera på vad fantasin är. Ett mera praktiskt råd, avslutningsvis,' sa han, 'ha långbyxor, inte kortbyxor, när du slår nässlor.' Så gick han iväg, och under resten av kvällen begrundade jag, med brännande ben, det korrekta i hans råd om byxval.

Ordningsföljd.

'Fler myror är fler än fler elefanter, nej, fyra myror är fler än fem elefanter.' sa Sofia, 'Nej, man kan ju inte säga fyra myror är fler än fem.' 'Nej,' sa jag. 'Isåfall skulle man ju räkna så här,' sa hon, 'ett, två, tre, fem, ...fyra' sedan kom en liten paus, så, '...sju, ..., s..., sss, ..., åtta, ...sss, ...sex,' glatt koncentrerad fortsatte hon, ' ...tio, ...n, ...n, så skulle man räkna då!'

Språk och alfabet.

Jonathan, ovillig att skriva, har en tid muntligt bokstaverat ord. Att han använder ett alfabet som ingen annan känner till hindrar honom inte, men det kan ibland hämma andras förståelse. Vissa ord är lätta att lista ut, som att 'th-ar-a-th-on' är en bokstavering av marathon; uttrycket 'b-öh-d-m-sm-h-uh-h-å-ng' har ännu inte tolkats.

En kväll undrade P om Jonathan vill ha glass, och då sa han ett bestämt 'Djz-a, djz-a.' Att det var ja sagt med emfas kom senare fram. En annan kväll frågade P, 'Vad vill du ha att dricka, Jonathan?' och Jonathan svarade, 'Yo-gh-u-bh.' P försökte tolka, 'Menar du yoghurt?' 'Nej, jag vill ju ha jordgubbssaft!'

Kanske kastar följande anekdot visst ljus över bokstaveringen. Sofia frågade, vid en måltid, 'Vad betyder acqua på ert språk, mer än vatten?' 'Det betyder bara vatten,' svarade italienskättade P. 'Man måste ha ett språk som är till sig själv, och inte till någon annan,' menade då Sofia. 'Jag har ett språk som är till mig själv,' inflikade Jonathan, som satt brevid och lyssnade. 'Jag också,' sa Sofia.

Detta tyder på att bokstaveringarna inte avser att öka otydligheten, utan att de är på ett alfabet, ett språk, som är just Jonathans; att ingen annan lärt sig det kan han inte hållas ansvarig för. En vilja till tydlighet märks dessutom på att vissa ord med tiden fått en stavning närmare den som andra använder, som när Jonathan och Sofia fick frågan om de ville ha varsin klubba. 'Jh-a, jh-a. Ja. Ja.' svarade då Jonathan så entydigt han förmådde, och Sofia förtydligade ytterligare lite, med 'Ja betyder ja.'

Fröken Lydén och barnuppfostran.

Under en lektion då vi talade om barnuppfostran, sade frk Lydén, 'Som förälder kan man ibland behöva ändra ett ja till ett nej, eller ett nej till ett ja. Det är i ordning, så länge man gör det med tanke på barnet.'

Blixtsnabbt for min hand upp, och nästan innan jag fått ordet, sa jag 'Jag har hört att språket bara är ett skarpt verktyg om ja betyder ja och nej nej.'

Frk Lydén var tyst en kort stund, och man kunde i hennes ansikte nästan se hur hon frammanade bilden av hr Lundin i sitt inre. Sedan sa hon, 'Det är sant, och visst är det bäst om alla ens verktyg är skarpa, men en förälders första verktyg är kärlek, inte språk. I valet mellan kärleken eller något annat verktyg, håll kärleken skarp.'

'Men om kärleken är verktyget,' undrade jag, 'vad är då målet? Vad försöker man uppnå?'

'Målet är naturligtvis kärlek.' sa frk Lydén leende, 'Kärlek är både verktyg och mål. Kanske den enda enheten som kan vara både ock samtidigt.'

Små tal.

Sofia satt och räknade, 'Ett, två, tre,...' Sedan tystnade hon, som om hon funderade. 'Det är enkelt att räkna till noll,' sa hon så. 'Hur gör man då, då?' frågade jag. 'Då gör man så här,' sa hon, och satt koncentrerat tyst en kort stund. Sedan förklarade hon, 'Då är man tyst. Räkna till ett gör man så här,' så var hon tyst en kort stund igen, varpå hon sa, 'Ett.'

Spels regler.

Jonathan och Leo satt hukade över några spelkort. 'Vilka är det som vinner?' undrade Jonathan. 'Det är ett spel,' förklarade Leo, 'så man vet inte vem som vinner.' Jonathan verkade acceptera att det kunde vara en karaktäristisk egenskap för spel, inte att det inte är förutbestämt vem som vinner, utan att det initialt inte är uppenbart vem som vinner, eller vilken form segern tar.

Om teknik.

Några barn spelade fotboll, och jag stod och plockade bland bondbönorna i trädgårdslandet, när herr Lundin kom förbi. 'Jag är så långsam,' sa jag, viftande med handen mot fotbollsspelarna, som en ursäkt till att jag inte spelade fotboll. 'Man måste anstränga sig så väldigt mycket för att nå ett vettigt resultat.' Herr Lundin tittade fundersamt på mig och sa, 'Visst gör ansträngning skillnad, men framgång beror på både teknik och ansträngning. Och det finns en gräns för vilken ansträngning man kan bestå, och alla består inte samma ansträngning, men en teknik kan man förmedla till de som kan lära sig, och effekterna av en teknik kan vara så stora att de inte går att mäta utan tekniken självt.'

'Vad är teknik?' frågade jag. 'Teknik är förmågan att använda verktyg effektivt,' sa herr Lundin, 'och skarpa verktyg är grunden i en framgångsrik teknik. Mitt första verktyg är språket, eftersom jag i huvudsak undervisar genom språket som lärare. Språket är ett skarpt verktyg när orden har skarpa betydelser, när ja betyder ja och nej nej.' 'Som rättspråket,' tänkte jag, och frågade, 'Var kommer ordet teknik ifrån?' Min lärare svarade, 'Teknik kommer från grekiskans texne. Den bästa svenska översättning jag har hittat är ordet färdighet. Den mån varmed man förberett sig innan man beger sig ut på en färd.'

Skiftande betydelser.

Jonathan och Sofia har börjat variera betydelsen hos orden, så att till exempel dum betyder snäll och snäll betyder dum. På så sätt kan de säga, 'Han är jättesnäll' eller 'Hon är jättesnäll' och på så sätt få utlopp för irritation utan att formellt tala illa om någon.

På samma sätt kan Sofia därför säga, 'Du är jättedum, Jonathan,' och Jonathan svara, 'Du är också jättedum, Sofia,' och uppleva eggelsen av att vara elaka, utan att mena det, och utan att såra den andre.

Detta kan dock ibland slå bakut, då Sofia vägrade låta Jonathan låna en av hennes saker. 'Du är den dummaste i hela världen,' kastade Jonathan ur sig, men efter en stunds eftertanke insåg han att en viss tvetydighet låg kvar i luften, och tillade, 'Dum betyder dum.' Detta gav Sofia ett tillfälle hon inte var sen att uttnyttja, så hon replikerade, 'Nej, dum betyder snäll,' varpå en längre diskussion om tolkningsföreträde följde.

Därefter har det språk där dum betyder dum och snäll snäll börjat gå under namnet Rätt-språket.

En annan retorisk figur de har upptäckt ett användningsområde för är det reflexiva uttryck som belönar yttraren av ett påstående med egenskaperna uppräknade i påståendet. Jonathan säger, 'Du är mycket starkare än mig, Sofia,' följt av ett par sekunders paus, varpå han tillägger 'Den som sa det han var det!'

Om pyramider.

En dag försökte Jonathan, Sofia och ett par av deras vänner alla klättra uppför samma sida av en träpyramid på en lekplats strax bortanför skolan, men tyvärr började det bli för trångt för dem ju högre de kom. 'Det spelar ingen roll vilken sida på pyramiden ni klättrar upp för, ni ses ju ändå på toppen,' sa fröken Lydén. Herr Lundin, som stod brevid och hörde det hela, sa 'Det kunde vara en bild för inlärning. Det vill säga, ifall kunskapen har en pyramidal struktur.' Frk Lydén log, och sa, 'Jag trodde det där sista var sådant jag brukade tillägga.'

Om nogrannhet.

'Givet ett ämne,' sa herr Lundin, 'med skärpa menar vi en avsaknad av ovidkommande och felaktiga uppgifter, vare sig det gäller intryck eller uttryck. Noggrannhet är en ansträngning att uppnå skärpa kring ett ämne.'

'Noggranhet är värdefullt i det att det möjliggör precision. Ordet precision kommer från latinet och tycks vara en sammansättning av orden före och skära. Det krävs inte mycket fantasi att tänka sig att det är kunnandet kirurgen behöver innan han sätter kniven i sin patient. Precision kan, så att säga, betyda skillnaden mellan ett dödande hugg och ett livräddande snitt.'

Om Ponte Della Maddalena.

'Hur var det med Ponte della Maddalena? Gick Maddalena över den, och sen?' frågade P idag. 'Nej,' sa jag, 'såhär var det. När de byggde bron erbjöd sig Djävulen att hjälpa till, mot att han skulle få ta den första levande själ som gick över bron när den var färdig. Byggherrarna gick med på det, och när bron var färdig, blev de villrådiga. De ville ju inte offra någon människa. Så då skickade de en hund över bron, och då kom Djävulen och tog med sig hunden till Helvetet.'

'Dumt att de skickade över en hund.' sa Jonathan. 'De skulle skickat en tiger, eller ett lejon.' 'Eller en dinosaurie.' sa Sofia. 'Vad hade hänt om de hade skickat en tiger?' frågade jag. 'Den hade bitit Djävulen.' svarade Jonathan. 'Och en dinosaurie?' 'Ätit upp.' sa Sofia.

Geografi.

Vi hade geografilektion imorse, och då passade jag på att fråga hr Lundin om skillnaden mellan 'var man är' och 'vart man är på väg.' Magistern svarade, 'Heisenbergs osäkerhetsprincip - att produkten av osäkerheten i läge och osäkerheten i rörelse aldrig kan vara mindre än en konstant - är elegant, men vill man anpassa den till mänskliga erfarenheter krävs ett korollarium: att kvoten mellan osäkerheten i läge och osäkerheten i rörelse ligger inom ett begränsat positivt intervall. Ju nogrannare man anger sin nuvarande position, desto mer information följer av nödvändighet med om vart man är på väg, och i vilken hastighet. Sammalunda, ju mer man berättar om sitt mål, desto mer avslöjas om ens nuvarande läge.'

Efter en liten tankepaus fortsatte han, 'Är man tvungen att välja, är målet att föredra att ha kunskap om, eftersom det pekar mot framtiden, och är något man kan förbereda sig för. Nuet kan man inte förbereda sig för; nuet får man uthärda, eller njuta av, om man har den läggningen.'

Paus, så brasklappen, 'Det vill säga, allt detta under förutsättning att tiden finns.'

Mellanspel: Allen Upward dyker upp.

Idag fick vi besök på skolan av en mister Allen Upward, från The Parnassus philologhical society. Han känner tydligen hr Lundin, men det var inte riktigt klart vad han skulle göra på skolan.

På rasten gjorde jag lite efterforskningar, och döm om min förvåning när jag upptäckte att mr Upward dog 1926, av besvikelse, när han fick reda på att George Bernard Shaw fick Nobelpriset i litteratur. 1926, det var ju flera år sedan!

Då jag inte ville fråga mr Upward om detta direkt - det lär vara riskabelt att påpeka för de döda att de är döda - så vände jag mig till hr Lundin efter rasten. 'Han är ju ...' sa jag, syftande på mr Upward, förutsättande att magistern skulle förstå att jag menade att han var död, och frågde 'Var är vi någonstans, egentligen?'

'Det är en bra fråga,' sa min lärare, 'men en bättre fråga är "vart är vi på väg?" Ett felaktigt eller ofullständigt svar på den senare frågan är ofta värdefullare än ett korrekt svar på den förra.' Sedan bad han mig att återkomma med ett svar på den frågan. Man kan bli bra trött på ställ-en-fråga-få-en-fråga-i-retur-pedagogiken!

Fröken Lydén och berättande.

'Det finns två typer av berättelser,' minns jag frk Lydén säga en dag då vi hade läsning. 'Dels de där man berättar något som verkligen har skett, men under fiktionens namn, dels de där man berättar en påhittad historia, men låtsas att den skildrar verkligheten. Den förra typen av berättelse används som sedelärande historier för små barn, för att göra vuxna utav dem. Den senare typen används till infantilisering av vuxna, och ger en falsk bild av världen. Att inte bära falsk vittnesbörd är lika viktigt för den som vill behandla sina medmänniskor som vuxna, som det är för en forskare att vara uppriktig i sina observationer.'

Om att mäta.

Vi diskuterade vetenskap på lektionen idag, och hr Lundin sade, 'Det är mycket som forskare har mätt upp, men det är också mycket som är omätt. Att ta något omätt och hålla det för uppmätt, är kanske det största fel en forskare kan göra, eftersom mätningarna är basen för hans arbete, och det vari en utomstående inte kan kontrollera felkällor.' Han tog en andepaus, och sammanfattade, 'Grundsysslan för en forskare är att göra mätningar och nogrannt notera vad det är man har mätt.'

Om omskrivningar.

"Vet du vart man kommer om man går in där?" frågade Jonathan när vi var ute på rast, pekandes in i skogen. "Ja," svarade jag, för jag vet att vägen går runt skogen, och går man in där kommer man ut på andra sidan. "Har du varit där inne?" fortsatte Jonathan. "Nej," medgav jag. Och frågan hur jag då kunde påstå att jag visste vart man kom om man gick in där lämnade mig bekymrad.

Efter rasten frågade jag hr Lundin, som lyssnade på mina funderingar, och sedan sa, "Det är ett känt problem. Föreställ dig att varje uttalad mening föregås av 'jag tror,' eller ännu hellre, 'jag tycker.' Språket används till att säga saker, inte för att nå eviga sanningar, vilka vi bara kan närma oss. Man kan inte, som Bert och Ludvig, hålla på och leta enhörningar i klassrummet hela tiden, utan man får acceptera att det bara är en viss begränsat område man kan täcka med en djurhud, acceptera att Didos omskrivning av Kartago inte blev en heltäcktande karta av Kartago."

Fröken Lydén och självdisciplinen.

'Om ni går ut och söker arbete någon gång i framtiden,' sa frk Lydén en gång, 'kan ni få höra att arbetsgivaren frågar om ni har självdisciplin. Så vad frågar de efter när de frågar efter självdisciplin? I huvudsak använder de ordet som en skönskrivning av disciplin. Det är den aspekten av självdisciplin som efterfrågas.'

Hon darrade lite på rösten, som om det rörde sig om någon oförätt hon personligen blivit drabbad av. Sedan lugnade hon sig lite, och fortsatte, 'En annan aspekt av ordet självdisciplin är en fokuserad inriktning på ett mål, en vägran att ta in nya intryck när ett aktivitet påbörjats; denna aspekt går ofta under öknamnet enfald, och den är arbetsgivare måttligt intresserade av.'

Ja, hon var lustig, frk Lydén. Hon brukade beskriva sig själv som kreativ, fast vi i klassen mest såg henne som en virrig själ.

Fröken Lydén avtackas.

Här avtackas frk Lydén efter lång och trogen tjänst.

Hon brukade ofta säga, nästan till sig själv, 'Är det inte märkligt, för varje ny sak man vill säga är man nödd att uppfinna en ny personlighet till sig själv för att säga det, eftersom de personer man har varit tidigare inte någonsin skulle kunna formulera just den tanken. Som om varje tanke var en egen personlighet, och krävde en egen röst för att bli uttryckt.'

Jag förstod inte alls vad hon menade. Man har ju bara en mun, när allt kommer omkring.

Analyserande.

Sofia är nästan för analytisk just nu. När man frågar henne om hon vill ha lingonsylt på gröten så säger hon, 'Nej, jag vill ha först gröt, sedan mjölk, sedan lingonsylt, sedan socker, sedan kanel. I en skål. Med en sked.' Skillnaden mot svaret 'Ja' blir ordningen på sockret och kanelen.

På kvällen, om man frågar om hon vill ha en prickigkorvsmörgås, så säger hon 'Ja, med bröd, och smör, och prickig korv. På en tallrik.'

En gång missbeskrev hon något Jonathan har gjort, han blev rasande och skällde ut henne 'Du får inte sitta där och ljuga!' varpå Sofia, oförstående, 'Får jag inte sitta här?'

Oföränderlighet.

Alltför ofta öppnar jag mina anteckningsböcker bara för att upptäcka att jag inte skrivit något nytt i dem sedan senast jag tittade i dem.

Kort lektion.

'En människa har bara ett begränsat antal saker att säga,' sade hr Lundin, 'därefter tvingas han upprepa sig själv. Alla människor som uttrycker sig kontinuerligt inför andra människor riskerar att drabbas av detta. När man sagt allt det relevanta man kan säga, återstår alternativen, förutom att upprepa sig, att prata nonsens, att säga väldigt lite om väldigt lite, eller att hålla tyst.' Sedan avslutade hr Lundin lektionen och lät oss gå ut på rast när det var en halv timme kvar.

Stora tal.

Jonathan är inte bekväm med riktigt stora tal, som en googol - en etta med hundra nollor - eller googolplex - en etta med en googol nollor - eller en kvintiljard eller liknande, han tycker att om ett tal skall vara riktigt stort så måste det kräva en ansträngning för att säga det: storhet fås inte automatiskt. Därför är 'En miljon miljard miljon miljard miljon miljard miljon miljard miljon miljard miljon miljard miljon miljard miljon miljard miljon miljard miljon miljard miljon miljard miljon miljard miljon miljard' i hans sinnesvärd kanske det största tänkbara talet, ivarjefall mycket större än en googol. Och det skall erkännas, det var svårare att skriva.

Poetiklektion 1

Dagen lektion handlade om en oerhört komplicerad figur som lärare hr Lundin kallade versmått. Jag har inte begripit så mycket ännu, men det finns något som heter versfot, eller bara fot. Detta, sade hr Lundin, är en textstump som består av en betonad stavelse följd av några obetonade stavelser inne i en vers.

Det låter lite baklänges för mig. Är det inte troligare att namnet fot kommer av att man skall sätta ned foten i dansen som dansas när versen framförts som sång? Troligen sätts väl foten ned på betonade stavelsen.

Sedan behandlade hr Lundin över huvud taget inte frågan om olika stark betoning på olika betonade stavelser. Inte har väl ett 'Oh' samma tyngd som ett 'Ack'? Detta skulle man nog kunna skriva en hel uppsats om.

Brev från Degeberga Skola

Kära mor,

bifogat finner du vårt senaste skolfoto. Lärare Erik Lundin till höger och småskolelärarinna Ida Lydén till vänster.

Degeberga skola, våren 1928.