Indignation.

Ola sa, 'För ett tag sedan skulle jag kolla upp vad ordet indignation betydde, så jag gick till uppslagsverket. Där stod det, "INDIGNATION, se HARM." Jag slog upp harm, där det stod, "HARM, se INDIGNATION." Nåväl, tänkte jag, och slog upp indignation igen, i hopp om att texten där nu var förändrad. Nej, där stod fortfarande, "INDIGNATION, se HARM." Under harm stod också samma text som tidigare. Detta gav mig en konstig känsla i magen som jag inte riktigt förstod mig på. Jag fortsatte att slå mellan harm och indignation ett par gånger till, utan att bli ett vitten klokare, medan känslan i magen växte sig allt starkare. Först långt senare jag förstod att jag hade blivit indignerad.'

Att inte finnas till.

Vi lekte kurragömma en rast, och Rodrigo och jag gömde oss i trädkojan, när jag slogs av en känsla av overklighet. 'Finns vi?' frågade jag Rodrigo. 'Nej, här hittar de oss aldrig,' svarade han. 'Nej, jag menar, finns vi till? På ett mer allmänt sätt, alltså. Finns du?' 'Nej, jag finns inte. Tittar jag, så ser jag träden, trädgårdslandet, jag ser mina händer, mina fötter; min näsa kan jag se om jag korsar ögonen, ögonbrynen känner jag med fingrarna, men något jag har jag aldrig hittat. Jag är den som finner, inte den som finns,' sa han, och såg lite trotsig ut.

Frk Lydén och lutningar.

'Spädbarn,' sa fröken Lydén, 'helt nya i denna världen, har ingenting bakom sig och allt framför sig, och blir därför lätt framtunga. Det är då bara naturligt att de, när de lär sig sitta, ofta faller framåt istället för bakåt. Också vuxna, utan kontakt med det förflutna, kan ha en viss benägenhet att luta sig för tungt på framtiden.'

Om teckenspråk.

'Teckenspråk,' fnös hr Lundin, 'vilken pleonasm.'

Om den fria viljan.

'Är viljan fri?' frågade jag hr Lundin idag. 'Nej,' svarade han, 'att vilja något kommer alltid med ett pris.'

Vanligt eller ovanligt.

'Når du botten där borta?' frågade Jonathan i bassängen en dag, och pekade mot den djupa ändan. 'Nej,' svarade jag, 'där bottnar inga vanliga människor.' Jonathan tittade på mig och sa, 'Finns det ovanliga människor?' 'Ja,' sa jag, alltför snabbt. Efteråt insåg jag att jag inte visste vad vare sig vanliga människor eller ovanliga människor skulle syfta på.

Frk Lydén och den stora smällen.

'Den stora smällen,' fnös frk Lydén när jag talade rymdfysik med henne en rast. 'Typiskt en manlig idé att tro att man kan skapa något väsentligt på, säg, fyra sekunder, istället för att låta det växa till sig organiskt under en mer naturlig tidsperiod. Och varje kvinna kan berätta för dig,' lutade hon sig förtroligt mot mig och sa, 'att världar skapas genom implosioner, inte explosioner.'