Mellanspel: Allen Upward dyker upp.

Idag fick vi besök på skolan av en mister Allen Upward, från The Parnassus philologhical society. Han känner tydligen hr Lundin, men det var inte riktigt klart vad han skulle göra på skolan.

På rasten gjorde jag lite efterforskningar, och döm om min förvåning när jag upptäckte att mr Upward dog 1926, av besvikelse, när han fick reda på att George Bernard Shaw fick Nobelpriset i litteratur. 1926, det var ju flera år sedan!

Då jag inte ville fråga mr Upward om detta direkt - det lär vara riskabelt att påpeka för de döda att de är döda - så vände jag mig till hr Lundin efter rasten. 'Han är ju ...' sa jag, syftande på mr Upward, förutsättande att magistern skulle förstå att jag menade att han var död, och frågde 'Var är vi någonstans, egentligen?'

'Det är en bra fråga,' sa min lärare, 'men en bättre fråga är "vart är vi på väg?" Ett felaktigt eller ofullständigt svar på den senare frågan är ofta värdefullare än ett korrekt svar på den förra.' Sedan bad han mig att återkomma med ett svar på den frågan. Man kan bli bra trött på ställ-en-fråga-få-en-fråga-i-retur-pedagogiken!

Fröken Lydén och berättande.

'Det finns två typer av berättelser,' minns jag frk Lydén säga en dag då vi hade läsning. 'Dels de där man berättar något som verkligen har skett, men under fiktionens namn, dels de där man berättar en påhittad historia, men låtsas att den skildrar verkligheten. Den förra typen av berättelse används som sedelärande historier för små barn, för att göra vuxna utav dem. Den senare typen används till infantilisering av vuxna, och ger en falsk bild av världen. Att inte bära falsk vittnesbörd är lika viktigt för den som vill behandla sina medmänniskor som vuxna, som det är för en forskare att vara uppriktig i sina observationer.'

Om att mäta.

Vi diskuterade vetenskap på lektionen idag, och hr Lundin sade, 'Det är mycket som forskare har mätt upp, men det är också mycket som är omätt. Att ta något omätt och hålla det för uppmätt, är kanske det största fel en forskare kan göra, eftersom mätningarna är basen för hans arbete, och det vari en utomstående inte kan kontrollera felkällor.' Han tog en andepaus, och sammanfattade, 'Grundsysslan för en forskare är att göra mätningar och nogrannt notera vad det är man har mätt.'

Om omskrivningar.

"Vet du vart man kommer om man går in där?" frågade Jonathan när vi var ute på rast, pekandes in i skogen. "Ja," svarade jag, för jag vet att vägen går runt skogen, och går man in där kommer man ut på andra sidan. "Har du varit där inne?" fortsatte Jonathan. "Nej," medgav jag. Och frågan hur jag då kunde påstå att jag visste vart man kom om man gick in där lämnade mig bekymrad.

Efter rasten frågade jag hr Lundin, som lyssnade på mina funderingar, och sedan sa, "Det är ett känt problem. Föreställ dig att varje uttalad mening föregås av 'jag tror,' eller ännu hellre, 'jag tycker.' Språket används till att säga saker, inte för att nå eviga sanningar, vilka vi bara kan närma oss. Man kan inte, som Bert och Ludvig, hålla på och leta enhörningar i klassrummet hela tiden, utan man får acceptera att det bara är en viss begränsat område man kan täcka med en djurhud, acceptera att Didos omskrivning av Kartago inte blev en heltäcktande karta av Kartago."

Fröken Lydén och självdisciplinen.

'Om ni går ut och söker arbete någon gång i framtiden,' sa frk Lydén en gång, 'kan ni få höra att arbetsgivaren frågar om ni har självdisciplin. Så vad frågar de efter när de frågar efter självdisciplin? I huvudsak använder de ordet som en skönskrivning av disciplin. Det är den aspekten av självdisciplin som efterfrågas.'

Hon darrade lite på rösten, som om det rörde sig om någon oförätt hon personligen blivit drabbad av. Sedan lugnade hon sig lite, och fortsatte, 'En annan aspekt av ordet självdisciplin är en fokuserad inriktning på ett mål, en vägran att ta in nya intryck när ett aktivitet påbörjats; denna aspekt går ofta under öknamnet enfald, och den är arbetsgivare måttligt intresserade av.'

Ja, hon var lustig, frk Lydén. Hon brukade beskriva sig själv som kreativ, fast vi i klassen mest såg henne som en virrig själ.

Fröken Lydén avtackas.

Här avtackas frk Lydén efter lång och trogen tjänst.

Hon brukade ofta säga, nästan till sig själv, 'Är det inte märkligt, för varje ny sak man vill säga är man nödd att uppfinna en ny personlighet till sig själv för att säga det, eftersom de personer man har varit tidigare inte någonsin skulle kunna formulera just den tanken. Som om varje tanke var en egen personlighet, och krävde en egen röst för att bli uttryckt.'

Jag förstod inte alls vad hon menade. Man har ju bara en mun, när allt kommer omkring.

Analyserande.

Sofia är nästan för analytisk just nu. När man frågar henne om hon vill ha lingonsylt på gröten så säger hon, 'Nej, jag vill ha först gröt, sedan mjölk, sedan lingonsylt, sedan socker, sedan kanel. I en skål. Med en sked.' Skillnaden mot svaret 'Ja' blir ordningen på sockret och kanelen.

På kvällen, om man frågar om hon vill ha en prickigkorvsmörgås, så säger hon 'Ja, med bröd, och smör, och prickig korv. På en tallrik.'

En gång missbeskrev hon något Jonathan har gjort, han blev rasande och skällde ut henne 'Du får inte sitta där och ljuga!' varpå Sofia, oförstående, 'Får jag inte sitta här?'