Ord i nya sammanhang.

Användningen av ord utanför deras vanliga sammanhang går allt längre. Till exempel har Jonathan börjat bruka säga, 'Där fick du som en teg,' vilket rimligtvis inte betyder någonting, utan är en variant av 'Där fick du så du teg!' och används på samma sätt. När Sofia använder 'bör' som 'må' tvingas man att tolka hennes 'Du bör tro att den är god' på ett annat sätt än bokstavligt.

Sofia hävdade vid ett tillfälle att jag bara var en dröm, varvid jag förklarade för henne, 'Det är jag som sover och drömmer. Det är ni som bara är spöken i mina drömmar.' 'Nej, jag finns på riktigt,' svarade Sofia, 'jag är en galen tupp som väcker dig,' och så lutade hon sig över bädden där jag låg, och skrek i mitt öra, 'Kuckeliku!'

Sedan dess har jag inte tvivlat på hennes existens i sinnevärlden; men relevant för denna anteckning är att det fått mig att funderat på förhållandet mellan orden gala och galen. Och huruvida Sofia har studerat engelska för att finna uttrycket 'Jag är pigg som en gris' låter jag vara osagt.

Vart det här kan tänkas leda har jag ingen aning, men en viss form av finurlig sanning lyckades iallafall Jonathan uppnå, då han, efter att vi tillsammans hade gett trädgårdslandet en rejäl bevattning, utbrast, 'Där fick den vatten som en teg!'

Om retorik.

Apropå att han ställde in kursplanens utsatta retoriktimme, sa hr Lundin, 'Språket är i första hand till för att förmedla kunskaper och ackumulera erfarenheter, inte ett verktyg att få igenom sin vilja med bländande resonemang. En argumentation som inte tyglas av förståelse är ingen bra grund för vare sig utveckling eller bildning.'

Om spel, drakar och demoner.

Några av barnen försökte få en drake att flyga, och jag stod och slog ogräs med lie, en dag när Hr Lundin kom förbi och frågade om jag hade tänkt mer på vart vi är på väg. 'Jo,' svarade jag. 'Livet är nog ett spel på något sätt; den här världen en tävling jag försöker vinna. Det är oklart vilka som är motståndare, om ens någon, eller vad reglerna är. Jag tror en regel berör långsiktighet; ju längre mitt arv, om det är värdigt, finns kvar i världen, desto närmare seger kommer jag.'

Hr Lundin tittade en stund tyst på mig, och sa sedan, 'Att livet är ett spel är en tråkig liknelse, om man med spel menar något man skall vinna. Se det hellre som ett skådespel för dig, där ditt jag är en regissör, som försöker få alla andra att uppträda efter dess beskrivningar. Kanske vore det bättre,' tillade han efter en stund, 'att tänka sig att varken denna värld eller någon tävling finns i sinnevärlden.'

'Tänka sig att det inte finns nån tävling?' sa jag förbluffad. 'Ja,' sa min lektor, 'tänk att allt det här,' han viftade med handen, 'bara är en dröm som förbereder dig för livet, att skolan, lärarna, allt omkring dig är drömelement ur din fantasi som du försöker tyda. En dröm till för att göra dig redo att leva nästa dag eller någon annan dag senare i livet, om tio år, om tjugo, trettio, förtio, femtio, sextio, sjuttio eller åttio år.'

'Som om inget av detta fanns!?' utbrast jag. Hr Lundin skakade på huvudet, 'Att bara finnas i din fantasi medför inte att det inte finns objektivt; ditt inre är också en del av världen.' 'Men allt det här,' protesterade jag, 'ni, fröken Lydén, skolan, skulle det bara vara tankar som jag styr och vet allt om?'

'Nej,' sa hr Lundin. 'Fantasin är inte minnet. Minnet, det du kallar mitt, är det du har; sinnet är gränsen till yttervärlden, och det du låter yttervärlden kalla sitt. Men fantasin är något annat i ditt inre.' 'Men ni skulle vara demoner i mitt huvud,' försökte jag. 'Ja,' medgav hr Lundin. 'Men vad är då skillnaden,' undrade jag, 'mellan att vara en demon i mitt inre, i fantasin, som jag kan regissera, och att vara en del av minnet, som jag vet allt om?'

'Du må vara en regissör av dämoner, men du styr och känner dem inte fullt ut; en dämon gör inte det du vill att den skall göra, bara det du säger åt den att göra. En dämon har samma frihet som den där draken,' han pekade på barnens drake, 'vars snöre du håller i. Du kan korta och förlänga snöret, och du kan kanske hindra den att flyga genom att helt dra in snöret. Men du kan inte få den att flyga; blott vinden, och vinden bestämmer dess riktning och bärkraft; kanske bär den iväg med dig.'

'Är fantasin, som vinden, en del av yttervärlden?' 'Det kan jag inte svara dig; du får själv fundera på vad fantasin är. Ett mera praktiskt råd, avslutningsvis,' sa han, 'ha långbyxor, inte kortbyxor, när du slår nässlor.' Så gick han iväg, och under resten av kvällen begrundade jag, med brännande ben, det korrekta i hans råd om byxval.

Ordningsföljd.

'Fler myror är fler än fler elefanter, nej, fyra myror är fler än fem elefanter.' sa Sofia, 'Nej, man kan ju inte säga fyra myror är fler än fem.' 'Nej,' sa jag. 'Isåfall skulle man ju räkna så här,' sa hon, 'ett, två, tre, fem, ...fyra' sedan kom en liten paus, så, '...sju, ..., s..., sss, ..., åtta, ...sss, ...sex,' glatt koncentrerad fortsatte hon, ' ...tio, ...n, ...n, så skulle man räkna då!'

Språk och alfabet.

Jonathan, ovillig att skriva, har en tid muntligt bokstaverat ord. Att han använder ett alfabet som ingen annan känner till hindrar honom inte, men det kan ibland hämma andras förståelse. Vissa ord är lätta att lista ut, som att 'th-ar-a-th-on' är en bokstavering av marathon; uttrycket 'b-öh-d-m-sm-h-uh-h-å-ng' har ännu inte tolkats.

En kväll undrade P om Jonathan vill ha glass, och då sa han ett bestämt 'Djz-a, djz-a.' Att det var ja sagt med emfas kom senare fram. En annan kväll frågade P, 'Vad vill du ha att dricka, Jonathan?' och Jonathan svarade, 'Yo-gh-u-bh.' P försökte tolka, 'Menar du yoghurt?' 'Nej, jag vill ju ha jordgubbssaft!'

Kanske kastar följande anekdot visst ljus över bokstaveringen. Sofia frågade, vid en måltid, 'Vad betyder acqua på ert språk, mer än vatten?' 'Det betyder bara vatten,' svarade italienskättade P. 'Man måste ha ett språk som är till sig själv, och inte till någon annan,' menade då Sofia. 'Jag har ett språk som är till mig själv,' inflikade Jonathan, som satt brevid och lyssnade. 'Jag också,' sa Sofia.

Detta tyder på att bokstaveringarna inte avser att öka otydligheten, utan att de är på ett alfabet, ett språk, som är just Jonathans; att ingen annan lärt sig det kan han inte hållas ansvarig för. En vilja till tydlighet märks dessutom på att vissa ord med tiden fått en stavning närmare den som andra använder, som när Jonathan och Sofia fick frågan om de ville ha varsin klubba. 'Jh-a, jh-a. Ja. Ja.' svarade då Jonathan så entydigt han förmådde, och Sofia förtydligade ytterligare lite, med 'Ja betyder ja.'

Fröken Lydén och barnuppfostran.

Under en lektion då vi talade om barnuppfostran, sade frk Lydén, 'Som förälder kan man ibland behöva ändra ett ja till ett nej, eller ett nej till ett ja. Det är i ordning, så länge man gör det med tanke på barnet.'

Blixtsnabbt for min hand upp, och nästan innan jag fått ordet, sa jag 'Jag har hört att språket bara är ett skarpt verktyg om ja betyder ja och nej nej.'

Frk Lydén var tyst en kort stund, och man kunde i hennes ansikte nästan se hur hon frammanade bilden av hr Lundin i sitt inre. Sedan sa hon, 'Det är sant, och visst är det bäst om alla ens verktyg är skarpa, men en förälders första verktyg är kärlek, inte språk. I valet mellan kärleken eller något annat verktyg, håll kärleken skarp.'

'Men om kärleken är verktyget,' undrade jag, 'vad är då målet? Vad försöker man uppnå?'

'Målet är naturligtvis kärlek.' sa frk Lydén leende, 'Kärlek är både verktyg och mål. Kanske den enda enheten som kan vara både ock samtidigt.'

Små tal.

Sofia satt och räknade, 'Ett, två, tre,...' Sedan tystnade hon, som om hon funderade. 'Det är enkelt att räkna till noll,' sa hon så. 'Hur gör man då, då?' frågade jag. 'Då gör man så här,' sa hon, och satt koncentrerat tyst en kort stund. Sedan förklarade hon, 'Då är man tyst. Räkna till ett gör man så här,' så var hon tyst en kort stund igen, varpå hon sa, 'Ett.'