Sanningens ord.

När vi lekte krig på gården lyckades Rodrigo i ett lömskt ögonblick kasta en snöboll i nacken på Hr Lundin. Han vände sig om och började springa efter Rodrigo, och ropade "Kom hit så ska jag säga dig ett sanningens ord!"

'Ett sanningens ord,' sa jag, 'finns det enstaka ord som är sanna? I sig själva?' Hr Lundin stannade upp och tittade på mig, och sa, 'Tja, det beror väl på vad man menar med sant, och kanske vem som menar det, men nästan alla ord har en agenda, ett mönster de inpräntar i vårt tänkande. Ett ord som måne, eller månad, så starkt kopplat till ordet må, får oss att tänka på vilket inflytande denna himlakropp har på vårt humör, och vår tidsuppfattning, i det att ordet nästan gör kopplingen sann bara genom sin existens. Det var sant när ordet blev till, och tycks fortfarande besitta en sanning för oss idag. Jag vet inte om man kan säga att dessa ord hittas på, eller om de upptäcks.'

'Ett ord som sol, italienskans eller latinets sole, så nära italienskans ensam, solo, som kommer ifrån en tid då den stjärnan oftast var ensam på himlavalvet halva dygnet, är kanske inte lika sant idag, då vi lärt oss att andra stärnor väntar bortom solen.'

Han började att smyga mot snöborgen där han visste att Rodrigo hade gömt sig, där jag visste att Rodrigo hade gömt sig och där jag visste att Hr Lundin visste att Rodrigo hade gömt sig, men där, såvitt jag visste, Rodrigo inte visste att Hr Lundin visste att han hade gömt sig (Rodrigo var oftast inte så reflexiv), medan han tystare fortsatte, 'Likt en vaggvisa som söver en trött trollunge, är nog de ord verkligt sanna de som i sig själva skapar en verklighet när de yttras, och jag tror att man måste säga att de orden är trollformler, riktiga trollformler; de som förändrar din varseblivning eller ditt väsen när de uttalas.'

'Som vilka då?' frågade jag. 'Ssccht!' viskade han, varpå jag tystnade och han kunde smyga över vallen som omgav snöborgen och oupptäckt komma inpå Rodrigo, som försent förstod vad som var på väg att hända.

Om saker som får hjärtat att slå.

I brist på bättre aktiviteter tyckte hr Lundin en dag att vi skulle ställa i ordning skolgården. En grupp skulle rensa i trädgårdslandet, en annan skulle gräva ut en damm för barnen att bada i, och vi fick välja grupp själva. 'Vilket är lättare?' undrade jag. 'Lättare och svårare är väl en onödig distinktion att göra,' sa hr Lundin förmanande, 'ska man dra en skiljelinje bör väl den snarare gå mellan vad som är möjligt att göra och vad som inte går att göra. Och eftersom allt är möjligt med rätt inställning,' log han irriterande, 'så kan jag inte besvara frågan.' 'Nå,' sa jag, 'vilket är behagligare, vilket är minst plågsamt?' 'Jag kan ha fel, men behaglig tycker jag antyder en självisk och kortsiktig inställning till saker. Är det inte bättre att dela upp livet i saker värda att göra och saker som inte är värda att göra? Kanske är det till och med värt att sammanställa en lista över saker som inte är värda att göra' sa han. Jag såg på honom ett par sekunder, sedan gick jag med långsamma, men efter hand snabbare, steg ned mot trädgårdslandet.

Om att ha perspektiv.

Då det hade varit ett tag sedan han hade varit på skolan, var det lite av en överraskning att se honom komma gående orakad och med fjärran blick, längs vägen, så jag sprang efter honom och ropade 'Herr Lundin, herr Lundin!' Han vände sig om och såg på mig, och sa 'Lundin. Det är ett namn jag inte hört på länge. På mycket länge.'

'Är det sant,' frågade jag med andan i halsen, 'att man kan se världen i ett sandkorn, och himmelen i en, säg, blomma för dagen?' Hr Lundin såg frågande på mig, och sa, 'Ja, det vore väl konstigt annars. Alla de tusen tingen finns i sandkornet, liksom i blomman och i dig. Men inte utan ansträngning kan du se den fullständiga bilden, hel-grammet eller hel-grafen, av världen, i ett sandkorn, för det krävs att man iakttar kornet ur en mångfald av synvinklar. Antalet iakttagelser, antalet synvinklar, och kanske också deras skärpa, mer än objektet eller objekten i sig, avgör hur bilden av världen blir. Trettiosex vyer av berget Fuji kan ge en lika god bild som elvahundratrettioåtta vyer av olika skånska rapsfält.'

Han andades djupt, och fortsatte, 'Ansträngningen föregår upplevelsen; och inget kommer till det tomma sinnet, på gott och ont. När intrycken kristalliseras i en plutselig frigjørende tanke, och man skänks en känsla av eufori, är det inte allena den senaste iakttagelsens förtjänst, utan beror på att den senaste iakttagelsen sammanfaller med det ögonblick då sammanställningen av alla gamla intryck plötsligt blir begriplig för dig, och bildar en bild, en karta för dig att se. Den sista iakttagelsen kan förvisso fungerat som katalysator.'

'Är det alltid en frigörande tanke?' frågade jag, och han, 'Varför skulle vi bry oss om tankar av något annat slag? En karta är en form av frigörelse ifrån all oreda som omger oss.'

'Kan syner i drömmar ge en bild av världen, också?' 'Drömmar är nog närmare släkt med kristalliseringen än med iakttagelseprocessen.' Han tittade bort mot Frk Lydén. 'Fast ingen dröm är någonsin bara en dröm.'

'Och evighet,' frågade jag, 'kan man uppleva den på en timme, eller i ett frigörande ögonblick?' Han spände ansiktsmusklerna en smula. 'Eh, evigheten, låt oss inte använda det ordet. Det gör mig lite orolig. Och det är något väldigt viktigt jag måste göra så snart som möjligt.' 'Vad då?' frågade jag. 'Undersöka några plötsligt frigörande ögonblick,' sa han, log mot mig och vandrade iväg mot Frk Lydén.

Om skrivkramp.

Fick ett vykort från en gammal vän. 'Har försökt att skriva en bok,' skrev Jack, 'men det enda jag klarat av att skriva om har varit min arbetssituation just nu, och hur den påverkar mig. Det blir lätt lite repetetivt. Kan vara svårt att få den publicerad. Kom gärna och hälsa på.'

Om den vassa eggen.

Det var en dag i november, då Rodrigo en tid hade klagat över smärtor i ryggen, då hr Lundin tyckte att det var ett bra tillfälle att förevisa skolans nyinskaffade röntgenmaskin, som han och Frk Lydén hjälptes åt att ställa upp framme vid katedern. Hr Lundin kopplade på en elektrisk generator, och bad Rodrigo att ställa sig mellan röntgenmaskinens två svarta skivplan. 'Två komma fem, upp till två komma åttiosex, ned till två komma sjuttiosex.' läste frk Lydén från ett par givare på baksidan av maskinen, 'de andra två mätarna visar tre nollor var.' 'Ja, det är ett första värde,' sa hr Lundin. Frk Lydén fortsatte, 'tre tre ett ett på mittengivaren, tre sex åtta på vänstergivaren. Differans två och nio.'

Jag räckte upp handen och frågade hr Lundin vad han höll på med. 'Vad vi gör just nu är att vi försöker hitta ett gränsvärde, ett område där ett snitt i Rodrigos rygg rimligtvis bör läggas: det området bör kännetecknas av att allt som kommer utanför detta område kan bortförklaras som enbart indicier, där allt går att hänföra till omständigheter, ifrån vilka organismen själv kan återhämta sig; men det som kommer innanför detta område är katalysator till en oåterkallelig process. Man kan säga att det är ett område där tillräckligt många händelser har ackumulerats för att en givare skall slå över; så att säga droppen där bägaren svämmar över.'

Frk Lydén tittade lite förvånat på honom, och sa, 'Droppar i ett kärl? Tror du att världen fungerar så? Det som händer händer av en orsak; allting har en rot. En god doktor försöker finna roten, och utgå därifrån, inte bara konstatera att kärlet nu har fyllts över, inte att försöka lappa ihop något som är på väg att spricka.'

'Kanske det,' sa hr Lundin, 'men vi upplever att tiden går åt ett håll, och allting händer alltid bara en gång, och någonstans där är det inte längre lönt att försöka leta en ursprungsorsak, man kan inte påverka det som varit, och exakt samma förhållanden kommer aldrig att återkomma; det som har hänt är bara ett unikt specialfall som är passerat.'

Frk Lydén sa, 'Är inte det bara att lura dig själv? Språk är generaliseringar; i en värld där allt är specialfall skulle språket inte fylla någon funktion.'

'Jo, visst,' sa hr Lundin, och han tycktes rodna lite över sin översikt, 'men språket används ofta till lite mer än det håller för.' Så gick han själv till mätarna och läste högt, 'elva kolon fjorton och tre A kolon fem på två av de fyra, vad jag förstår.'

'Vad är dessa mätningar till för?' undrade jag, och hr Lundin sa, 'De utgör en bas för den karta av Rodrigos rygg som vi snart skall rita medelst en röntgenbild.' 'Är det verkligen nödvändigt att göra förberedelser innan man börjar rita?' undrade jag, 'Jag har hört att när man ritar kartor, börjar man med att dra ett första streck med en penna på ett tomt papper.' 'Har du det?' sa hr Lundin, 'Då vet du också att ett papper har kanter, och att det alltid finns någon som håller i pennan. Varje karta är till viss del ett självporträtt av den som tecknar kartan; ärliga kartor är till för att visa upp tecknarens jag tydligare; så tydligt det kan bli på det papper man valt att teckna det på. Andra människors tydliga kartor hjälper ju också dig i dina gränsdragningar; varje gräns som någon dragit går ju åt två håll, utåt och inåt; någon annans inre gräns är en yttre gräns för dig. Och ju tydligare gränsen blir, desto lättare att göra skarpa snitt. Det finns naturligtvis inga helt rena snitt, men ju renare snitt desto mindre risk att skärandet åsamkar evig skada, eller ändar liv.'

Så satte han på maskinen och tog en röntgenbild av Rodrigos rygg, som han visade upp för klassen. Bilden var väldigt suddig, vilket jag påpekade för hr Lundin: 'Gränserna är suddiga, otydliga' sa jag, 'detta kan man inte basera ett snitt på.' 'Nej,' sa hr Lundin, 'gränserna är inte suddiga, det är bara det att dina ögon är inte vana vid att se bilder av den här typen. I själva verket är bilden fullständigt skarp, det vill säga den visa exakt det som den avbildar; det är din syn som inte är förberedd på vad bilden visar, det är dina ögon som måste vänja sig vid denna typen av intima bilder.'

'Vad menar du med intimt?' undrade jag, och hr Lundin, 'Att se på nära håll, att se, eller erfara lite mer än annars hade varit fallet. Låt mig ge ett exempel. Det som syns som en singularitet i en plan kurva, eller en kurva sedd på avstånd, kan visa sig vara en mjuk böj i en kurva i rummet, i en kurva sedd på nära håll; och objekt som tycks omöjliga att skilja åt i två dimensioner visar sig möjliga att ta isär i fler dimensioner. Det finns dimensioner som bara är synliga på mycket nära håll, och det är intimitet: att stå så nära objektet att man kan luta sig fram och se att den platta bilden i själva verket är en flerdimensionell figur. Också ord är tredimensionella objekt; men sedda på avstånd tycks de tvådimensionella.'

'I så fall tycker jag att sådana bilder är alldeles för intima,' protesterade jag. 'Sanningar är intima,' menade hr Lundin, 'och det är sanningen, eller något på väg mot sanningen vi söker.' 'Men skall man verkligen försöka se allt, skall man visa allt?' undrade jag oroat. 'Det vetenskapliga förhållningssättet är att se allting, att aldrig titta bort. Om man därefter skall visa och vidarebefodra allting, det vet jag ej.'

'Men avslöjar den inte för mycket, den maskinen, den avslöjar ju allt,' sa jag. 'betydligt mer än vad som behövs för att läka Rodrigos problem.' 'Nej, det gör den inte,' sa hr Lundin, 'den visar bara skelettet.' 'Men ändå,' fortsatte jag, 'skelettet är ju det väsentligaste, det finns inte längre någon väsentlig hemlighet kvar efter en sådan bild. Är det inte uppenbart att den är skadlig då, när den visar så mycket. När det den visar kan förändra framtiden, ingriper inte vetenskapen för mycket då, jag menar, det kan vara skadligt att veta för mycket.' 'Det denna bild visar är en ögonblicksbild, ett stycke frusen tid. Det finns en gräns för hur mycket en bild kan innehålla. Det är inte ett levande objekt, det är ingen avkomma. Men den skärande vetenskapen skall givetvis helst undvika att skära och göra skada i sådant som är friskt. Därför bör man bara försöka läka det som är sjukt, och bara göra ingrepp som känns bra.'

'Men om man nu inte känner något, som med en röntgenbild, hur skall det då kunna vara bra eller dåligt?' 'Känner man inget är det säkert bra,' inflikade Rodrigo, innan hr Lundin fortsatte, 'Det innebär bara att vi saknar känsel tillräckligt fin för att kunna avgöra om det är bra eller skadligt. Och det finns i alla skärskådningar en risk att det är skadligt, eller menligt kanske snarare.' 'Men varför gör vi det ändå då, om det sannolikt är skadligt?' 'Varför? Rilke har redan besvarat den frågan: ett av varje. Annars kommer vi aldrig att få reda på det möjligas gränser.'

Och efter att hr Lundin hade slutat tala, och efter att jag hela tiden haft blicken till hälften fästad på röntgenbilden, kunde jag till slut kunna urskilja några former i det svarta bruset: det tycktes, i bilden av Rodrigos rygg, som om det satt fast en propeller mellan hans skulderblad.

Djävulen.

Vi spelade ett brädspel, Jonathan, Sofia och jag. När Jonathan till sist vann, sa Sofia irriterat, 'Ja, det är alltid djävulen som vinner.'

One.

'One is what one is,' sa Molloy, 'more or less.'