Om Livet.

"Man kan säga att livet är som ett korsord," sa Sofia. "I början är det kanske lätt, och sen är det kanske lätt, men sen blir det kanske svårt. Då får man klura på det, och sedan löser man det. Eller så är det som när man cyklar. Först går det lätt, men sedan kommer man till ett gupp, och då får man ta sig över det."

Om lyckan.

"Asarna var" sade hr Lundin en dag när åskan plötsligt gick mitt under eftermiddagen, "utöver historierna om sina livsöden, namn på orsaker till vissa upplevelser som tänkande människor för länge sedan ville förklara. Asarna fanns i spåren av sina handlingar; till exempel var tordönet spåret av Tor, den mest påtaglige av asar."

"Men magistern" undrade jag, med hög röst för att överrösta regnet som slog utanför fönstret, "finns Tor fortfarande kvar i åskan?"

"Alltså" sade han till mig, då jag under denna kvarsittning var ensam kvar i klassrummet, "numera ses tordönet som ljudchocken efter en elektrisk urladdning; vi ser, eller tror oss se, elektronerna fara i blixten mellan moln och jord. Ingen pekar längre på tordönet utan att sedan låta fingret glida vidare till blixten och till den elektriska urladdningen därbakom; tordönet är ej längre den knut där förståelsen slutar, utan framtida förtydlingar kommer snarare att gå via elektriciteten. Och när knuten försvinner, står Tor själv inte längre att finna, lär aldrig finnas åter. Tor upplöses härmed; det som var hans solo-föreställning ses nu som en del i en större uppsättning, med andra aktörer."

"Hur menar magistern" sa jag, "upplöses?"

"Jo, asarna" sade han, "likt andra gamla gudar, försvinner, drar sig undan eller byter namn när de besegras. Och de besegras genom förståelse, genom att världen, medelst nya insikter, har kommit att framstå klarare för människan. När det som sågs som asarnas handlingar har blivit förklarat, löser detta upp knuten som höll ihop dem, den knutpunkt varpå man pekade för att visa var de fanns, att de fanns. För vi namnger bara sådant vi kan peka på, såsom en knut på en tråd; men en tråd som löper fritt har ingenstans för våra fingrar att stanna på. Så när knuten löses upp av insikter så stannar inte fingret längre på tråden; det vi namngav knutens orsak finns inte längre."

"Har de andra asarna också försvunnit?" undrade jag, "Är Oden också lika borta som fjolårssnön?"

”Notera först att nästan allt vi namnger är sammansatt av många olika egenskaper, de flesta knutar är i själva verket nystan: Oden hade inte bara en egenskap utan tillskrevs en mångfald egenskaper, tvinnade så att det är svårt att separera ut någon enskild; - men tar vi den skäggige, kåpklädde Oden som ofelbar siare, inväntande det oundvikliga, så har han gömt sig, bytt namn, först till ödestro, och sedan till determinism, förklarad, eller namngiven, av tron på att alla partiklars underliggande exakta men obestämbara positioner och rörelser, tillsammans med tron på orsak och verkan, danar våra öden; och oavsett om detta är sant, så kommer framtida förklaringar av siande att utgå härifrån: Oden i sitt gamla namn åberopas ej åter.”

Jag funderade en sekund på det han sagt. "Så åskans as har tynat bort, ödets herre har fått byta namn, och deras Ragnarök har väl blivit en viskning. Jag antar att skämtaren också är död."

"Du menar Loke?" sade han. "Där Tor gav blixten ljud så gav Loke blixten ljus; han var också en himlavandrare, alltid jagad av Tor, och som ett ljus som faller från himlen så är han granne med Lucifer, inte minst via engelskans Luke, för ljus."

"Och som orsaken till blixtens ljus har han väl rönt samma öde som Tor" inflikade jag.

"Ja" sade han, "men Loke är mer än så, han är också nyckfullhet, slump, och som sådan har han klarat sig bättre än till och med Lucifer, ty där Lucifer var ond är Loke likgiltig inför gott och ont. Och när vi rör oss bortom gott och ont, ser vi Lucifer tyna bort; men Lokes namn ekar ännu i engelskans Luck, i svenskans Lycka, och uttryck som Good Luck och Lycka till är fortfarande böner till Loke. Hans namn samlar de faktorer i tillvaron som varit utanför vår medvetna påverkan, det vi lyckas med är sådant vi inte var säkra på att klara av när vi satte igång. Där, i mellanrummet mellan avsikt och genomförande, faller Loke än idag. Kraften är ännu stark i honom.”

Om spår i sanden.

En morgon gick jag längs stranden tillsammans med hr Lundin, och efter en lång vandring, där vinden stundtals hade varit hård, vände jag mig om för att se den sträcka vi hade vandrat. Jag såg två par fotspår i sanden för det mesta, men vissa sträckor fanns det bara ett par; och detta på de sträckor där vinden hade blåst som mest.

"Magistern," sa jag, "hur kommer det sig, att trots att vi gått sida vid sida så länge, så finns det ibland bara ett par fotspår i sanden, mina fotspår, och detta under de svåraste delarna av vandringen?"

"Mitt kära barn," sa hr Lundin, "Du har gått högre upp på stranden än jag och lämnat tydligare spår än jag; där jag har gått har vågorna stundtals slagit upp och suddat bort mina steg. Jag har gått nära, och du långt ifrån, bruset, och mina avtryck har lämnats närmare vågorna och deras utraderande kraft än dina, så dina avtryck har därför lämnat mer bestående spår, och mina avtryck har lämnat något vagare spår, som en dröm lämnar vagare spår än en upplevelse i vaket tillstånd."

"Men också mina vagare avtryck består; alla avtryck och uttryck resonerar i tingen omkring dem, var och en med sin egen styrka, genom världsalltet. Ibland kan de vara svåra att märka på ytan; det är kanske först när du sticker huvudet djupt ned i sanden som du lyckas se de av mina spår som vågornas ständiga slag ännu inte har hunnit sopa bort."

"Sopa bort?" undrade jag.

"Jo," sa han, "även om ingenting någonsin helt försvinner, så är det så att ju svagare spåren hunnit bli, desto mer uppmärksam måste man vara för att finna dem. Så vågornas slag över stranden suddar ut de spår som lämnats där; först svaga spår, men också kraftigare spår nöts ned av vågornas upprepade slag, tills vi inte längre kan finna dem, tills bara de spår högre upp än dit de högsta vågorna har nått ännu består, ännu står att finna; av allt byggt för fyra tusen år sedan, känner vi idag bara till det som byggts i mycket torra och bevarande klimat, likt de fruktansvärda pyramiderna. Eller tänk på den vackraste byggnaden i världen, den äldsta byggnad som fortfarande används, Pantheon, som redan i sitt namn noterar vad som krävs för att bestå; för Pantheon betyder för alla gudar. För att förbli krävs att du blidkar alla gudar, eller, som vi skulle säga idag, står emot alla naturkrafter."

"Ah," sa jag, "jag trodde för en stund att de spår som var kvar i sanden var dina spår, och att du hade burit mig under dessa svåra tider."

"Jag tror inte att man kan bära en annan människa under någon längre tid," sa han, "men jag tror att man kan lyfta upp honom om han faller, och kanske lära honom att bära sig själv."

Sedan vandrade vi vidare och talade om att lära sig av motgångar, om gudars livslängd och beståndsdelar, och om många andra ting.

Om diskretion och diskrepans.

'I den mån våra intryck är uppdelade,' sa Hr Lundin, 'i tid och rum, som en remsa film i en cinematograf, eller som en gammal vän man träffar kanske en gång om året, eller ännu mer sällan, eller om hela alltet, universum, fladdrar ut och in i varande under bråkdelar av en sekund, med små förändringar mellan varje uppenbarelse, så står det till våra sinnen att skapa en sammanhängande upplevelse av detta, en känsla av ett flöde, en känsla av att det inte finns några skarpa kanter, att det är samma universum som nyss, samma scen från en bild till den nästa, att det är samma vän som man träffar trots åren som gått, att sinnena klarar av att bygga en bild av åtskilda element, klarar av att sätta ihop tre ögon, en näsa och en mun till ett ansikte.'

'Å andra sidan, i den mån våra intryck är ett flöde, sammanhängande, utan hack, och det som en gång varit inte fullständigt försvinner, om tingen är efterhängsamma, är det upp till våra sinnen att skapa gränser, att säga när ett barn är stort nog att gå hem från skolan själv, att säga att smultron är godare än hallon, att säga, om så är fallet, att ett människoliv börjar vid födelse och slutar vid hjärnstillestånd, och att säga huruvida en kyss utgör en kärleksförklaring.'

'I vart fall står det till våra sinnen att finna mönster, att ur växlingen mellan ljus och mörker urskilja ljuset från mörkret, att ur långsamma växlingar mellan värme och kyla urskilja vår, sommar, höst och vinter, och ur mänskligt beteende urskilja i vilken mån vänlighet föder vänlighet och i trädgården se hur nogrannare gallring ger större skördar.'

'Varför måste vi se mönster,' sa jag, 'räcker det inte att leva efter dem, att utan att vara medveten om det klä sig varmt om vintern, svalt om sommaren, vara vänlig mot alla och vara nogrann.'

'För att vi därpå ska kunna urskilja avvikelser, så att när vi ser ett skarpt ljus på himlen om natten kunna veta att det är ovanligt, och kalla det blixt. Och när flickan som du brukar gå hem med från skolan en dag vill ta den långa vägen hem, kunna inse att det är ovanligt och kalla det intresse. Sådan iakttagelser kan vara livsavgörande i det att de får dig att ta dig i akt, om det blixtrar söker du skydd och väntar ut ovädret, om du själv är intresserad så lägger du din hand i hennes och ni går så en stund hand i hand.'

'Och?' undrade jag, 'vad gör jag sedan?'

Han suckade och log, 'Använd din fantasi, det är det den är till för, att förbereda oss för det oväntade. Men försök att vara både diskret och smidig.'

Om tro och religion.

I matkön, i lunchrastens början, strax efter att vi tvättat händerna, hamnade Rodrigo och jag bakom Hr. Lundin, som jag passade på att fråga, 'Magistern, vilken religion ska man egentligen tro på?'

'Vad har tro med religion att göra?' frågade han tillbaka, och harklade sig, 'Alltså, ordet religion tycks ytterst vara släkt med de latinska orden religare, som betyder tygla eller regla, och relegere, som betyder återuppläsa, eller, i överförd betydelse, repetera, upprepa. En religion är så att säga en uppsättning ritualer eller böner till för att tygla krafter; handlingar, eller läsningar, vi upprepat utför, för att hålla yttre krafter stångna.'

'Är religionen alltså det att vi binder oss till, underkastar oss, en viss gud?' frågade jag, medan vi satte oss till bords.

'Nej, det går åt andra hållet, det är utövaren av religionen som utför bindandet. Såhär. Du ser en gosse med löss. Han tycks vara besatt av en ond ande, som får honom att klia sig ofta i håret, men genom att läsa lusen av honom, ta bort alla löss du finner på honom, och varje kväll åter upprepa denna läsning av honom, tyglar du den onda ande som fick honom att klia sig själv. När du efter några veckor finner att han inte har några löss kvar, och, vad som viktigare är, han inte längre tycks lida, kan du konstatera att du effektivt har utfört en exorcism av den onda anden. Denna upprepade lusläsning är vad ordet religion betyder. Fast nuförtiden säger vi inte ond ande utan klåda.'

'Jag tror inte att det heter att man excorcerar löss, eller klåda, nuförtiden heller,' inflikade jag.

Han tittade ut över matsalen ifrån den plats där vi hade satt oss. 'Visst, det finns legitima orsaker för grupper att vilja koppla samman dylika individuella ritualer i en enhetlig, uppifrån dikterad tro och uppsättning beteenden - lusläsningen är mest effektiv om alla i församlingen utför dem, och tror man på något så har man automatiskt en stark vilja att rätta sitt beteende efter detta - men det är olyckligt att de organiserade religionssamfunden så till den grad lagt beslag på ordet tro, att man, för att visa att man inte är helt eniga i deras världsbeskrivningar, tvingas kalla sig själv icke-troende, eller, för att vända sig ifrån deras gudsbegrepp, kalla sig ateist, eller kanske ännu värre, agnostiker.'

'Men måste man inte tro något för att utöva en religion?' undrade jag. 'För att inte hamna i stora problem med verkligheten?'

'Nej, lika lite som man måste tro på Karies och Baktius för att få effekt av att borsta tänderna varje kväll; vissa beteenden utför man med automatik, utan vare sig eftertanke eller förklaringsmodell. Upprepad läsning av lusen fungerar, det är ett resultat av vetenskaplig forskning - pröva att läsa lusen varje dag i två veckors tid och klådan visar sig försvinna - omvandlat till ett ritualiserat beteende. Sådant beteende förtjänar att behålla namnet religion, syns jag, om nu ordet religion över huvud taget ska behållas. Man behöver inte förklara vilka andar denna bön betvingar, eller vad dessa andar heter, eller vad de har för klädsmak, för att utföra denna bön och notera dess verkan. Beteenden kan komma före tankar, även rituella beteenden. Fast det är klart, börjar du tänka får du nog snart också en tro.'

'Jaha' sa jag, och högg på sista ordet. 'Men vad är det då att tro?'

'Jag skulle säga att det vi tror, det är de av våra tankar som vi håller för sanna. Alla tror ju något, precis som alla har mer eller mindre egna tankar, men jag har svår att tro att ett helt samfund, eller ens två människor, skulle ha precis samma tro; det du tänker och tror utgör ju större delen av din identitet, och det man tror är så att säga fixstjärnorna man försöker styra sin skuta efter. Natthimlen är ganska konstant, men man ser andra stjärnor utanför Australiens kust än utanför Kåseberga.'

Jag kliade mig förundrat i huvudet, och vände mig åt sidan för att kika på Rodrigo, som också kliade sig i huvudet.

Frk Lydén och det Eviga.

Vi elever satt i klassrummet, novembersolen skinande in genom fönstret, var och en genomborrad av en solstråle, när Frk. Lydén frågade, 'Nå, är det någon som har sett någonting evigt och odelbart i naturen i helgen?'

Jag räckte ivrigt upp handen och när jag fick svara på frågan ställde jag mig upp, redo att delge min senaste tautologi. 'Jag tror att alla människor -' sa jag med hög röst innan Frk Lyden avbröt mig. 'Du behöver inte svara på alla frågor med en trosförklaring' sa hon, varpå jag satte mig ned och började om i normalt tonläge.

'Jag tänker mig att alla individer känner att de aldrig har upplevt en värld utan någon form av ett eget jag, och att de också omöjligt kan tänka sig - verkligen tänka sig - ett universum utan sig själva. Det som är du är evigt där, evigt för dig, så länge du är där att uppleva det. Mina minnen är mina, annars hade de inte hetat minnen, utan kanske snarare sinnen, eller sinnesintryck. Alla individer, menar jag, känner att essensen i dem, kärnan av deras identitet, är evig och odelbar.'

'Nå,' fnös Frk Lydén, 'det är de isåfall rätt ensamma om.'

Om tallriksis.

Rodrigo och jag hade gått vilse i skogen, och när vi fann en stig att följa sprang vi strax in i Jimmy, som vi frågade om vi var på rätt väg. Han svarade 'ja' och vi fortsatte på den inslagna vägen. När Jimmy var utom synhåll sa Rodrigo, "Vi kan inte lita på Jimmie, han går på Häckebergaskolan, de ljuger alltid." "Men jag känner ju Jimmy," sa jag, "och jag har aldrig märkt att han skulle ha ljugit om något."

"Men är du säker på att han har talat sanning om något då?" undrade Rodrigo, vilket jag inte var, så han fortsatte, "Jag har ju gått på Häckebergaskolan ett år, och känner alla där, och tro mig, de ljuger, alla som någonsin gått där, alltid och hela tiden." "Nu överdriver du," sa jag, "det är klart att det finns hederliga elever där också. Det där låter lite fördomsfullt, tycker jag."

"Hur skall du annars kunna ta dig fram i världen om du inte har fördomar? Även om du försöker undvika att ha några fördomar om Jimmie, så förutsätter du iallafall att han talar svenska, och inte ett språk där 'ja' betyder 'nej' och 'nej' betyder 'ja'. Det är en fördom. Du måste ha fördomar om vissa saker, annars chansar du ju bara. Hur ska du kunna handla om du inte förutsätter något om världen? Fördomar är bara ett sätt att tänka innan man handlar." Utan annan förklaring på vad det ordet betydde var jag tyst.

Senare frågade jag Hr Lundin om detta, och han sa, "Vi drar upp gränser i vårt tänkande för att beskriva världen, för att få visshet om hur världen är funtad. Fördomar är ett av de ord man brukar använda för beskrivningar man inte håller med om. Jag tror inte man kommer ifrån att dra upp gränser för att ha något att hålla sig till och förhålla sig till: annars är världen obeskriven."

"Dock tycks det mig riskabelt att basera sin visshet på något annat än de skarpaste gränser man kan finna. Alla gränser, när man närmar sig dem, blir otydliga, förlorar i skärpa, tills de inte längre är meningsfulla. I alla gränser finns det variabler vi inte känner till; kanske ljuger Jimmy aldrig till dig utan bara till Rodrigo, kanske är Rodrigos uppfattning om sant och falskt lite skev. Det finns alltid tillfällen när ord kan komma att betyda det rakt motsatta mot vad vi tror att de betyder. Bra gränsdragningar håller de tillfällena så långt borta från oss som möjligt. Alla gränser har någon ställe där den går rätt igenom sanningen, där den har sanningen på båda sidor om sig."

"Och dra inte upp gränser du inte behöver, för precis som gränser hjälper oss att hitta en väg, spärrar de också av vissa vägar. Ta den urgamla gåtan - Du har dödat draken och får som pris av kungen gifta dig med en av hans tre döttrar: du vet att den äldsta systern är konfucian, och talar alltid sanning, den yngsta systern är buddist, och ljuger alltid, och den mellersta systern är militant ateist, och talar sanning om och endast om det inte finns någon gud. Du vet inte vem som är vem, men du vill undvika mellansystern. Du får ställa en fråga till en av systrarna, sedan måste du välja syster. Vilken fråga ställer du?"

"Det är väl allom bekant," sa jag "att Gud,-" sedan avbröt Hr Lundin mig, "Poängen med gåtan är att du inte behöver tillföra någon ytterligare beskrivning av världen för att lösa den. Huruvida någon gud finns eller inte finns är inte en gräns du behöver dra för att lösa problemet. Den gränsdragningen spärrar bara in ditt tänkande."

"En liknelse: tänkt dig världen som en stor sjö full av fisk, och när du föds är du en pojke med ett metspö vid stranden. Utan definitioner kan du bara nå de små fiskar som finns vid stranden, men varje beskrivning, varje definition du gör, varje fördom du tillägnar dig, varje gräns du drar är som ett flak tallriksis som du kan kliva upp på och komma längre ut i sjön, för att nå de större fiskarna. Men för varje flak tallriksis blir den yta du har kvar att fiska på mindre och mindre."

Jag stod tyst en stund, och sa sedan, "Tallriksis?" "Ja," sa han, "och till sist finns risken att hela sjön är igenfrusen, och allt du kan göra är att borra upp ett hål någonstans och sitta där och pimpla."

Han log fortfarande, så jag sa igen, "Men, tallriksis?" "En riktigt bra definition vore naturligtvis mer som en brygga, stabil, inte hal, och som täcker en mycket lite yta av sjön. Men jag tror att de definitioner vi är förmögna är nog mer lika tallriksis."

Jag huttrade lite efter allt tal om is, och sa, "Brr, hoppas det dröjer tills vintern kommer."