Om lyckan.

"Asarna var" sade hr Lundin en dag när åskan plötsligt gick mitt under eftermiddagen, "utöver historierna om sina livsöden, namn på orsaker till vissa upplevelser som tänkande människor för länge sedan ville förklara. Asarna fanns i spåren av sina handlingar; till exempel var tordönet spåret av Tor, den mest påtaglige av asar."

"Men magistern" undrade jag, med hög röst för att överrösta regnet som slog utanför fönstret, "finns Tor fortfarande kvar i åskan?"

"Alltså" sade han till mig, då jag under denna kvarsittning var ensam kvar i klassrummet, "numera ses tordönet som ljudchocken efter en elektrisk urladdning; vi ser, eller tror oss se, elektronerna fara i blixten mellan moln och jord. Ingen pekar längre på tordönet utan att sedan låta fingret glida vidare till blixten och till den elektriska urladdningen därbakom; tordönet är ej längre den knut där förståelsen slutar, utan framtida förtydlingar kommer snarare att gå via elektriciteten. Och när knuten försvinner, står Tor själv inte längre att finna, lär aldrig finnas åter. Tor upplöses härmed; det som var hans solo-föreställning ses nu som en del i en större uppsättning, med andra aktörer."

"Hur menar magistern" sa jag, "upplöses?"

"Jo, asarna" sade han, "likt andra gamla gudar, försvinner, drar sig undan eller byter namn när de besegras. Och de besegras genom förståelse, genom att världen, medelst nya insikter, har kommit att framstå klarare för människan. När det som sågs som asarnas handlingar har blivit förklarat, löser detta upp knuten som höll ihop dem, den knutpunkt varpå man pekade för att visa var de fanns, att de fanns. För vi namnger bara sådant vi kan peka på, såsom en knut på en tråd; men en tråd som löper fritt har ingenstans för våra fingrar att stanna på. Så när knuten löses upp av insikter så stannar inte fingret längre på tråden; det vi namngav knutens orsak finns inte längre."

"Har de andra asarna också försvunnit?" undrade jag, "Är Oden också lika borta som fjolårssnön?"

”Notera först att nästan allt vi namnger är sammansatt av många olika egenskaper, de flesta knutar är i själva verket nystan: Oden hade inte bara en egenskap utan tillskrevs en mångfald egenskaper, tvinnade så att det är svårt att separera ut någon enskild; - men tar vi den skäggige, kåpklädde Oden som ofelbar siare, inväntande det oundvikliga, så har han gömt sig, bytt namn, först till ödestro, och sedan till determinism, förklarad, eller namngiven, av tron på att alla partiklars underliggande exakta men obestämbara positioner och rörelser, tillsammans med tron på orsak och verkan, danar våra öden; och oavsett om detta är sant, så kommer framtida förklaringar av siande att utgå härifrån: Oden i sitt gamla namn åberopas ej åter.”

Jag funderade en sekund på det han sagt. "Så åskans as har tynat bort, ödets herre har fått byta namn, och deras Ragnarök har väl blivit en viskning. Jag antar att skämtaren också är död."

"Du menar Loke?" sade han. "Där Tor gav blixten ljud så gav Loke blixten ljus; han var också en himlavandrare, alltid jagad av Tor, och som ett ljus som faller från himlen så är han granne med Lucifer, inte minst via engelskans Luke, för ljus."

"Och som orsaken till blixtens ljus har han väl rönt samma öde som Tor" inflikade jag.

"Ja" sade han, "men Loke är mer än så, han är också nyckfullhet, slump, och som sådan har han klarat sig bättre än till och med Lucifer, ty där Lucifer var ond är Loke likgiltig inför gott och ont. Och när vi rör oss bortom gott och ont, ser vi Lucifer tyna bort; men Lokes namn ekar ännu i engelskans Luck, i svenskans Lycka, och uttryck som Good Luck och Lycka till är fortfarande böner till Loke. Hans namn samlar de faktorer i tillvaron som varit utanför vår medvetna påverkan, det vi lyckas med är sådant vi inte var säkra på att klara av när vi satte igång. Där, i mellanrummet mellan avsikt och genomförande, faller Loke än idag. Kraften är ännu stark i honom.”