onsdag 2 november 2011

Om spår i sanden.

En morgon gick jag längs stranden tillsammans med hr Lundin, och efter en lång vandring, där vinden stundtals hade varit hård, vände jag mig om för att se den sträcka vi hade vandrat. Jag såg två par fotspår i sanden för det mesta, men vissa sträckor fanns det bara ett par; och detta på de sträckor där vinden hade blåst som mest.

"Magistern," sa jag, "hur kommer det sig, att trots att vi gått sida vid sida så länge, så finns det ibland bara ett par fotspår i sanden, mina fotspår, och detta under de svåraste delarna av vandringen?"

"Mitt kära barn," sa hr Lundin, "Du har gått högre upp på stranden än jag och lämnat tydligare spår än jag; där jag har gått har vågorna stundtals slagit upp och suddat bort mina steg. Jag har gått nära, och du långt ifrån, bruset, och mina avtryck har lämnats närmare vågorna och deras utraderande kraft än dina, så dina avtryck har därför lämnat mer bestående spår, och mina avtryck har lämnat något vagare spår, som en dröm lämnar vagare spår än en upplevelse i vaket tillstånd."

"Men också mina vagare avtryck består; alla avtryck och uttryck resonerar i tingen omkring dem, var och en med sin egen styrka, genom världsalltet. Ibland kan de vara svåra att märka på ytan; det är kanske först när du sticker huvudet djupt ned i sanden som du lyckas se de av mina spår som vågornas ständiga slag ännu inte har hunnit sopa bort."

"Sopa bort?" undrade jag.

"Jo," sa han, "även om ingenting någonsin helt försvinner, så är det så att ju svagare spåren hunnit bli, desto mer uppmärksam måste man vara för att finna dem. Så vågornas slag över stranden suddar ut de spår som lämnats där; först svaga spår, men också kraftigare spår nöts ned av vågornas upprepade slag, tills vi inte längre kan finna dem, tills bara de spår högre upp än dit de högsta vågorna har nått ännu består, ännu står att finna; av allt byggt för fyra tusen år sedan, känner vi idag bara till det som byggts i mycket torra och bevarande klimat, likt de fruktansvärda pyramiderna. Eller tänk på den vackraste byggnaden i världen, den äldsta byggnad som fortfarande används, Pantheon, som redan i sitt namn noterar vad som krävs för att bestå; för Pantheon betyder för alla gudar. För att förbli krävs att du blidkar alla gudar, eller, som vi skulle säga idag, står emot alla naturkrafter."

"Ah," sa jag, "jag trodde för en stund att de spår som var kvar i sanden var dina spår, och att du hade burit mig under dessa svåra tider."

"Jag tror inte att man kan bära en annan människa under någon längre tid," sa han, "men jag tror att man kan lyfta upp honom om han faller, och kanske lära honom att bära sig själv."

Sedan vandrade vi vidare och talade om att lära sig av motgångar, om gudars livslängd och beståndsdelar, och om många andra ting.

Inga kommentarer: