onsdag 9 november 2011

Om lyckan.

"Asarna var" sade hr Lundin en dag när åskan plötsligt gick mitt under eftermiddagen, "utöver historierna om sina livsöden, namn på orsaker till vissa upplevelser som tänkande människor för länge sedan ville förklara. Asarna fanns i spåren av sina handlingar; till exempel var tordönet spåret av Tor, den mest påtaglige av asar."

"Men magistern" undrade jag, med hög röst för att överrösta regnet som slog utanför fönstret, "finns Tor fortfarande kvar i åskan?"

"Alltså" sade han till mig, då jag under denna kvarsittning var ensam kvar i klassrummet, "numera ses tordönet som ljudchocken efter en elektrisk urladdning; vi ser, eller tror oss se, elektronerna fara i blixten mellan moln och jord. Ingen pekar längre på tordönet utan att sedan låta fingret glida vidare till blixten och till den elektriska urladdningen därbakom; tordönet är ej längre den knut där förståelsen slutar, utan framtida förtydlingar kommer snarare att gå via elektriciteten. Och när knuten försvinner, står Tor själv inte längre att finna, lär aldrig finnas åter. Tor upplöses härmed; det som var hans solo-föreställning ses nu som en del i en större uppsättning, med andra aktörer."

"Hur menar magistern" sa jag, "upplöses?"

"Jo, asarna" sade han, "likt andra gamla gudar, försvinner, drar sig undan eller byter namn när de besegras. Och de besegras genom förståelse, genom att världen, medelst nya insikter, har kommit att framstå klarare för människan. När det som sågs som asarnas handlingar har blivit förklarat, löser detta upp knuten som höll ihop dem, den knutpunkt varpå man pekade för att visa var de fanns, att de fanns. För vi namnger bara sådant vi kan peka på, såsom en knut på en tråd; men en tråd som löper fritt har ingenstans för våra fingrar att stanna på. Så när knuten löses upp av insikter så stannar inte fingret längre på tråden; det vi namngav knutens orsak finns inte längre."

"Har de andra asarna också försvunnit?" undrade jag, "Är Oden också lika borta som fjolårssnön?"

”Notera först att nästan allt vi namnger är sammansatt av många olika egenskaper, de flesta knutar är i själva verket nystan: Oden hade inte bara en egenskap utan tillskrevs en mångfald egenskaper, tvinnade så att det är svårt att separera ut någon enskild; - men tar vi den skäggige, kåpklädde Oden som ofelbar siare, inväntande det oundvikliga, så har han gömt sig, bytt namn, först till ödestro, och sedan till determinism, förklarad, eller namngiven, av tron på att alla partiklars underliggande exakta men obestämbara positioner och rörelser, tillsammans med tron på orsak och verkan, danar våra öden; och oavsett om detta är sant, så kommer framtida förklaringar av siande att utgå härifrån: Oden i sitt gamla namn åberopas ej åter.”

Jag funderade en sekund på det han sagt. "Så åskans as har tynat bort, ödets herre har fått byta namn, och deras Ragnarök har väl blivit en viskning. Jag antar att skämtaren också är död."

"Du menar Loke?" sade han. "Där Tor gav blixten ljud så gav Loke blixten ljus; han var också en himlavandrare, alltid jagad av Tor, och som ett ljus som faller från himlen så är han granne med Lucifer, inte minst via engelskans Luke, för ljus."

"Och som orsaken till blixtens ljus har han väl rönt samma öde som Tor" inflikade jag.

"Ja" sade han, "men Loke är mer än så, han är också nyckfullhet, slump, och som sådan har han klarat sig bättre än till och med Lucifer, ty där Lucifer var ond är Loke likgiltig inför gott och ont. Och när vi rör oss bortom gott och ont, ser vi Lucifer tyna bort; men Lokes namn ekar ännu i engelskans Luck, i svenskans Lycka, och uttryck som Good Luck och Lycka till är fortfarande böner till Loke. Hans namn samlar de faktorer i tillvaron som varit utanför vår medvetna påverkan, det vi lyckas med är sådant vi inte var säkra på att klara av när vi satte igång. Där, i mellanrummet mellan avsikt och genomförande, faller Loke än idag. Kraften är ännu stark i honom.”

onsdag 2 november 2011

Om spår i sanden.

En morgon gick jag längs stranden tillsammans med hr Lundin, och efter en lång vandring, där vinden stundtals hade varit hård, vände jag mig om för att se den sträcka vi hade vandrat. Jag såg två par fotspår i sanden för det mesta, men vissa sträckor fanns det bara ett par; och detta på de sträckor där vinden hade blåst som mest.

"Magistern," sa jag, "hur kommer det sig, att trots att vi gått sida vid sida så länge, så finns det ibland bara ett par fotspår i sanden, mina fotspår, och detta under de svåraste delarna av vandringen?"

"Mitt kära barn," sa hr Lundin, "Du har gått högre upp på stranden än jag och lämnat tydligare spår än jag; där jag har gått har vågorna stundtals slagit upp och suddat bort mina steg. Jag har gått nära, och du långt ifrån, bruset, och mina avtryck har lämnats närmare vågorna och deras utraderande kraft än dina, så dina avtryck har därför lämnat mer bestående spår, och mina avtryck har lämnat något vagare spår, som en dröm lämnar vagare spår än en upplevelse i vaket tillstånd."

"Men också mina vagare avtryck består; alla avtryck och uttryck resonerar i tingen omkring dem, var och en med sin egen styrka, genom världsalltet. Ibland kan de vara svåra att märka på ytan; det är kanske först när du sticker huvudet djupt ned i sanden som du lyckas se de av mina spår som vågornas ständiga slag ännu inte har hunnit sopa bort."

"Sopa bort?" undrade jag.

"Jo," sa han, "även om ingenting någonsin helt försvinner, så är det så att ju svagare spåren hunnit bli, desto mer uppmärksam måste man vara för att finna dem. Så vågornas slag över stranden suddar ut de spår som lämnats där; först svaga spår, men också kraftigare spår nöts ned av vågornas upprepade slag, tills vi inte längre kan finna dem, tills bara de spår högre upp än dit de högsta vågorna har nått ännu består, ännu står att finna; av allt byggt för fyra tusen år sedan, känner vi idag bara till det som byggts i mycket torra och bevarande klimat, likt de fruktansvärda pyramiderna. Eller tänk på den vackraste byggnaden i världen, den äldsta byggnad som fortfarande används, Pantheon, som redan i sitt namn noterar vad som krävs för att bestå; för Pantheon betyder för alla gudar. För att förbli krävs att du blidkar alla gudar, eller, som vi skulle säga idag, står emot alla naturkrafter."

"Ah," sa jag, "jag trodde för en stund att de spår som var kvar i sanden var dina spår, och att du hade burit mig under dessa svåra tider."

"Jag tror inte att man kan bära en annan människa under någon längre tid," sa han, "men jag tror att man kan lyfta upp honom om han faller, och kanske lära honom att bära sig själv."

Sedan vandrade vi vidare och talade om att lära sig av motgångar, om gudars livslängd och beståndsdelar, och om många andra ting.

måndag 22 augusti 2011

Om diskretion och diskrepans.

'I den mån våra intryck är uppdelade,' sa Hr Lundin, 'i tid och rum, som en remsa film i en cinematograf, eller som en gammal vän man träffar kanske en gång om året, eller ännu mer sällan, eller om hela alltet, universum, fladdrar ut och in i varande under bråkdelar av en sekund, med små förändringar mellan varje uppenbarelse, så står det till våra sinnen att skapa en sammanhängande upplevelse av detta, en känsla av ett flöde, en känsla av att det inte finns några skarpa kanter, att det är samma universum som nyss, samma scen från en bild till den nästa, att det är samma vän som man träffar trots åren som gått, att sinnena klarar av att bygga en bild av åtskilda element, klarar av att sätta ihop tre ögon, en näsa och en mun till ett ansikte.'

'Å andra sidan, i den mån våra intryck är ett flöde, sammanhängande, utan hack, och det som en gång varit inte fullständigt försvinner, om tingen är efterhängsamma, är det upp till våra sinnen att skapa gränser, att säga när ett barn är stort nog att gå hem från skolan själv, att säga att smultron är godare än hallon, att säga, om så är fallet, att ett människoliv börjar vid födelse och slutar vid hjärnstillestånd, och att säga huruvida en kyss utgör en kärleksförklaring.'

'I vart fall står det till våra sinnen att finna mönster, att ur växlingen mellan ljus och mörker urskilja ljuset från mörkret, att ur långsamma växlingar mellan värme och kyla urskilja vår, sommar, höst och vinter, och ur mänskligt beteende urskilja i vilken mån vänlighet föder vänlighet och i trädgården se hur nogrannare gallring ger större skördar.'

'Varför måste vi se mönster,' sa jag, 'räcker det inte att leva efter dem, att utan att vara medveten om det klä sig varmt om vintern, svalt om sommaren, vara vänlig mot alla och vara nogrann.'

'För att vi därpå ska kunna urskilja avvikelser, så att när vi ser ett skarpt ljus på himlen om natten kunna veta att det är ovanligt, och kalla det blixt. Och när flickan som du brukar gå hem med från skolan en dag vill ta den långa vägen hem, kunna inse att det är ovanligt och kalla det intresse. Sådan iakttagelser kan vara livsavgörande i det att de får dig att ta dig i akt, om det blixtrar söker du skydd och väntar ut ovädret, om du själv är intresserad så lägger du din hand i hennes och ni går så en stund hand i hand.'

'Och?' undrade jag, 'vad gör jag sedan?'

Han suckade och log, 'Använd din fantasi, det är det den är till för, att förbereda oss för det oväntade. Men försök att vara både diskret och smidig.'