tisdag 24 juni 2008

Om den vassa eggen.

Det var en dag i november, då Rodrigo en tid hade klagat över smärtor i ryggen, då hr Lundin tyckte att det var ett bra tillfälle att förevisa skolans nyinskaffade röntgenmaskin, som han och Frk Lydén hjälptes åt att ställa upp framme vid katedern. Hr Lundin kopplade på en elektrisk generator, och bad Rodrigo att ställa sig mellan röntgenmaskinens två svarta skivplan. 'Två komma fem, upp till två komma åttiosex, ned till två komma sjuttiosex.' läste frk Lydén från ett par givare på baksidan av maskinen, 'de andra två mätarna visar tre nollor var.' 'Ja, det är ett första värde,' sa hr Lundin. Frk Lydén fortsatte, 'tre tre ett ett på mittengivaren, tre sex åtta på vänstergivaren. Differans två och nio.'

Jag räckte upp handen och frågade hr Lundin vad han höll på med. 'Vad vi gör just nu är att vi försöker hitta ett gränsvärde, ett område där ett snitt i Rodrigos rygg rimligtvis bör läggas: det området bör kännetecknas av att allt som kommer utanför detta område kan bortförklaras som enbart indicier, där allt går att hänföra till omständigheter, ifrån vilka organismen själv kan återhämta sig; men det som kommer innanför detta område är katalysator till en oåterkallelig process. Man kan säga att det är ett område där tillräckligt många händelser har ackumulerats för att en givare skall slå över; så att säga droppen där bägaren svämmar över.'

Frk Lydén tittade lite förvånat på honom, och sa, 'Droppar i ett kärl? Tror du att världen fungerar så? Det som händer händer av en orsak; allting har en rot. En god doktor försöker finna roten, och utgå därifrån, inte bara konstatera att kärlet nu har fyllts över, inte att försöka lappa ihop något som är på väg att spricka.'

'Kanske det,' sa hr Lundin, 'men vi upplever att tiden går åt ett håll, och allting händer alltid bara en gång, och någonstans där är det inte längre lönt att försöka leta en ursprungsorsak, man kan inte påverka det som varit, och exakt samma förhållanden kommer aldrig att återkomma; det som har hänt är bara ett unikt specialfall som är passerat.'

Frk Lydén sa, 'Är inte det bara att lura dig själv? Språk är generaliseringar; i en värld där allt är specialfall skulle språket inte fylla någon funktion.'

'Jo, visst,' sa hr Lundin, och han tycktes rodna lite över sin översikt, 'men språket används ofta till lite mer än det håller för.' Så gick han själv till mätarna och läste högt, 'elva kolon fjorton och tre A kolon fem på två av de fyra, vad jag förstår.'

'Vad är dessa mätningar till för?' undrade jag, och hr Lundin sa, 'De utgör en bas för den karta av Rodrigos rygg som vi snart skall rita medelst en röntgenbild.' 'Är det verkligen nödvändigt att göra förberedelser innan man börjar rita?' undrade jag, 'Jag har hört att när man ritar kartor, börjar man med att dra ett första streck med en penna på ett tomt papper.' 'Har du det?' sa hr Lundin, 'Då vet du också att ett papper har kanter, och att det alltid finns någon som håller i pennan. Varje karta är till viss del ett självporträtt av den som tecknar kartan; ärliga kartor är till för att visa upp tecknarens jag tydligare; så tydligt det kan bli på det papper man valt att teckna det på. Andra människors tydliga kartor hjälper ju också dig i dina gränsdragningar; varje gräns som någon dragit går ju åt två håll, utåt och inåt; någon annans inre gräns är en yttre gräns för dig. Och ju tydligare gränsen blir, desto lättare att göra skarpa snitt. Det finns naturligtvis inga helt rena snitt, men ju renare snitt desto mindre risk att skärandet åsamkar evig skada, eller ändar liv.'

Så satte han på maskinen och tog en röntgenbild av Rodrigos rygg, som han visade upp för klassen. Bilden var väldigt suddig, vilket jag påpekade för hr Lundin: 'Gränserna är suddiga, otydliga' sa jag, 'detta kan man inte basera ett snitt på.' 'Nej,' sa hr Lundin, 'gränserna är inte suddiga, det är bara det att dina ögon är inte vana vid att se bilder av den här typen. I själva verket är bilden fullständigt skarp, det vill säga den visa exakt det som den avbildar; det är din syn som inte är förberedd på vad bilden visar, det är dina ögon som måste vänja sig vid denna typen av intima bilder.'

'Vad menar du med intimt?' undrade jag, och hr Lundin, 'Att se på nära håll, att se, eller erfara lite mer än annars hade varit fallet. Låt mig ge ett exempel. Det som syns som en singularitet i en plan kurva, eller en kurva sedd på avstånd, kan visa sig vara en mjuk böj i en kurva i rummet, i en kurva sedd på nära håll; och objekt som tycks omöjliga att skilja åt i två dimensioner visar sig möjliga att ta isär i fler dimensioner. Det finns dimensioner som bara är synliga på mycket nära håll, och det är intimitet: att stå så nära objektet att man kan luta sig fram och se att den platta bilden i själva verket är en flerdimensionell figur. Också ord är tredimensionella objekt; men sedda på avstånd tycks de tvådimensionella.'

'I så fall tycker jag att sådana bilder är alldeles för intima,' protesterade jag. 'Sanningar är intima,' menade hr Lundin, 'och det är sanningen, eller något på väg mot sanningen vi söker.' 'Men skall man verkligen försöka se allt, skall man visa allt?' undrade jag oroat. 'Det vetenskapliga förhållningssättet är att se allting, att aldrig titta bort. Om man därefter skall visa och vidarebefodra allting, det vet jag ej.'

'Men avslöjar den inte för mycket, den maskinen, den avslöjar ju allt,' sa jag. 'betydligt mer än vad som behövs för att läka Rodrigos problem.' 'Nej, det gör den inte,' sa hr Lundin, 'den visar bara skelettet.' 'Men ändå,' fortsatte jag, 'skelettet är ju det väsentligaste, det finns inte längre någon väsentlig hemlighet kvar efter en sådan bild. Är det inte uppenbart att den är skadlig då, när den visar så mycket. När det den visar kan förändra framtiden, ingriper inte vetenskapen för mycket då, jag menar, det kan vara skadligt att veta för mycket.' 'Det denna bild visar är en ögonblicksbild, ett stycke frusen tid. Det finns en gräns för hur mycket en bild kan innehålla. Det är inte ett levande objekt, det är ingen avkomma. Men den skärande vetenskapen skall givetvis helst undvika att skära och göra skada i sådant som är friskt. Därför bör man bara försöka läka det som är sjukt, och bara göra ingrepp som känns bra.'

'Men om man nu inte känner något, som med en röntgenbild, hur skall det då kunna vara bra eller dåligt?' 'Känner man inget är det säkert bra,' inflikade Rodrigo, innan hr Lundin fortsatte, 'Det innebär bara att vi saknar känsel tillräckligt fin för att kunna avgöra om det är bra eller skadligt. Och det finns i alla skärskådningar en risk att det är skadligt, eller menligt kanske snarare.' 'Men varför gör vi det ändå då, om det sannolikt är skadligt?' 'Varför? Rilke har redan besvarat den frågan: ett av varje. Annars kommer vi aldrig att få reda på det möjligas gränser.'

Och efter att hr Lundin hade slutat tala, och efter att jag hela tiden haft blicken till hälften fästad på röntgenbilden, kunde jag till slut kunna urskilja några former i det svarta bruset: det tycktes, i bilden av Rodrigos rygg, som om det satt fast en propeller mellan hans skulderblad.

torsdag 5 juni 2008

Djävulen.

Vi spelade ett brädspel, Jonathan, Sofia och jag. När Jonathan till sist vann, sa Sofia irriterat, 'Ja, det är alltid djävulen som vinner.'

tisdag 3 juni 2008

One.

'One is what one is,' sa Molloy, 'more or less.'

måndag 19 maj 2008

Indignation.

Ola sa, 'För ett tag sedan skulle jag kolla upp vad ordet indignation betydde, så jag gick till uppslagsverket. Där stod det, "INDIGNATION, se HARM." Jag slog upp harm, där det stod, "HARM, se INDIGNATION." Nåväl, tänkte jag, och slog upp indignation igen, i hopp om att texten där nu var förändrad. Nej, där stod fortfarande, "INDIGNATION, se HARM." Under harm stod också samma text som tidigare. Detta gav mig en konstig känsla i magen som jag inte riktigt förstod mig på. Jag fortsatte att slå mellan harm och indignation ett par gånger till, utan att bli ett vitten klokare, medan känslan i magen växte sig allt starkare. Först långt senare jag förstod att jag hade blivit indignerad.'

måndag 17 mars 2008

Att inte finnas till.

Vi lekte kurragömma en rast, och Rodrigo och jag gömde oss i trädkojan, när jag slogs av en känsla av overklighet. 'Finns vi?' frågade jag Rodrigo. 'Nej, här hittar de oss aldrig,' svarade han. 'Nej, jag menar, finns vi till? På ett mer allmänt sätt, alltså. Finns du?' 'Nej, jag finns inte. Tittar jag, så ser jag träden, trädgårdslandet, jag ser mina händer, mina fötter; min näsa kan jag se om jag korsar ögonen, ögonbrynen känner jag med fingrarna, men något jag har jag aldrig hittat. Jag är den som finner, inte den som finns,' sa han, och såg lite trotsig ut.

fredag 14 mars 2008

Frk Lydén och lutningar.

'Spädbarn,' sa fröken Lydén, 'helt nya i denna världen, har ingenting bakom sig och allt framför sig, och blir därför lätt framtunga. Det är då bara naturligt att de, när de lär sig sitta, ofta faller framåt istället för bakåt. Också vuxna, utan kontakt med det förflutna, kan ha en viss benägenhet att luta sig för tungt på framtiden.'

måndag 18 februari 2008

Om teckenspråk.

'Teckenspråk,' fnös hr Lundin, 'vilken pleonasm.'

tisdag 12 februari 2008

Om den fria viljan.

'Är viljan fri?' frågade jag hr Lundin idag. 'Nej,' svarade han, 'att vilja något kommer alltid med ett pris.'

onsdag 6 februari 2008

Vanligt eller ovanligt.

'Når du botten där borta?' frågade Jonathan i bassängen en dag, och pekade mot den djupa ändan. 'Nej,' svarade jag, 'där bottnar inga vanliga människor.' Jonathan tittade på mig och sa, 'Finns det ovanliga människor?' 'Ja,' sa jag, alltför snabbt. Efteråt insåg jag att jag inte visste vad vare sig vanliga människor eller ovanliga människor skulle syfta på.

tisdag 15 januari 2008

Frk Lydén och den stora smällen.

'Den stora smällen,' fnös frk Lydén när jag talade rymdfysik med henne en rast. 'Typiskt en manlig idé att tro att man kan skapa något väsentligt på, säg, fyra sekunder, istället för att låta det växa till sig organiskt under en mer naturlig tidsperiod. Och varje kvinna kan berätta för dig,' lutade hon sig förtroligt mot mig och sa, 'att världar skapas genom implosioner, inte explosioner.'