Här avtackas frk Lydén efter lång och trogen tjänst.Hon brukade ofta säga, nästan till sig själv, 'Är det inte märkligt, för varje ny sak man vill säga är man nödd att uppfinna en ny personlighet till sig själv för att säga det, eftersom de personer man har varit tidigare inte någonsin skulle kunna formulera just den tanken. Som om varje tanke var en egen personlighet, och krävde en egen röst för att bli uttryckt.'
Jag förstod inte alls vad hon menade. Man har ju bara en mun, när allt kommer omkring.
2 kommentarer:
Ack, fröken Lydén! Jag återsåg henne i byn strax efter att jag prisats vid Akademien. Hon sade sig inte veta vem jag var, men jag kunde se stoltheten i hennes ögon.
Gud signe henne, tänk att hon alltid envisades med att stava déjà vu som deja vù. Det tog mig flera år av besök i Frankrike för att korrigera den accentueringen.
Skicka en kommentar