måndag 25 juni 2007

Språk och alfabet.

Jonathan, ovillig att skriva, har en tid muntligt bokstaverat ord. Att han använder ett alfabet som ingen annan känner till hindrar honom inte, men det kan ibland hämma andras förståelse. Vissa ord är lätta att lista ut, som att 'th-ar-a-th-on' är en bokstavering av marathon; uttrycket 'b-öh-d-m-sm-h-uh-h-å-ng' har ännu inte tolkats.

En kväll undrade P om Jonathan vill ha glass, och då sa han ett bestämt 'Djz-a, djz-a.' Att det var ja sagt med emfas kom senare fram. En annan kväll frågade P, 'Vad vill du ha att dricka, Jonathan?' och Jonathan svarade, 'Yo-gh-u-bh.' P försökte tolka, 'Menar du yoghurt?' 'Nej, jag vill ju ha jordgubbssaft!'

Kanske kastar följande anekdot visst ljus över bokstaveringen. Sofia frågade, vid en måltid, 'Vad betyder acqua på ert språk, mer än vatten?' 'Det betyder bara vatten,' svarade italienskättade P. 'Man måste ha ett språk som är till sig själv, och inte till någon annan,' menade då Sofia. 'Jag har ett språk som är till mig själv,' inflikade Jonathan, som satt brevid och lyssnade. 'Jag också,' sa Sofia.

Detta tyder på att bokstaveringarna inte avser att öka otydligheten, utan att de är på ett alfabet, ett språk, som är just Jonathans; att ingen annan lärt sig det kan han inte hållas ansvarig för. En vilja till tydlighet märks dessutom på att vissa ord med tiden fått en stavning närmare den som andra använder, som när Jonathan och Sofia fick frågan om de ville ha varsin klubba. 'Jh-a, jh-a. Ja. Ja.' svarade då Jonathan så entydigt han förmådde, och Sofia förtydligade ytterligare lite, med 'Ja betyder ja.'

Inga kommentarer: