Att inte finnas till.

Vi lekte kurragömma en rast, och Rodrigo och jag gömde oss i trädkojan, när jag slogs av en känsla av overklighet. 'Finns vi?' frågade jag Rodrigo. 'Nej, här hittar de oss aldrig,' svarade han. 'Nej, jag menar, finns vi till? På ett mer allmänt sätt, alltså. Finns du?' 'Nej, jag finns inte. Tittar jag, så ser jag träden, trädgårdslandet, jag ser mina händer, mina fötter; min näsa kan jag se om jag korsar ögonen, ögonbrynen känner jag med fingrarna, men något jag har jag aldrig hittat. Jag är den som finner, inte den som finns,' sa han, och såg lite trotsig ut.