tisdag 23 november 2010

Frk Lydén och det Eviga.

Vi elever satt i klassrummet, novembersolen skinande in genom fönstret, var och en genomborrad av en solstråle, när Frk. Lydén frågade, 'Nå, är det någon som har sett någonting evigt och odelbart i naturen i helgen?'

Jag räckte ivrigt upp handen och när jag fick svara på frågan ställde jag mig upp, redo att delge min senaste tautologi. 'Jag tror att alla människor -' sa jag med hög röst innan Frk Lyden avbröt mig. 'Du behöver inte svara på alla frågor med en trosförklaring' sa hon, varpå jag satte mig ned och började om i normalt tonläge.

'Jag tänker mig att alla individer känner att de aldrig har upplevt en värld utan någon form av ett eget jag, och att de också omöjligt kan tänka sig - verkligen tänka sig - ett universum utan sig själva. Det som är du är evigt där, evigt för dig, så länge du är där att uppleva det. Mina minnen är mina, annars hade de inte hetat minnen, utan kanske snarare sinnen, eller sinnesintryck. Alla individer, menar jag, känner att essensen i dem, kärnan av deras identitet, är evig och odelbar.'

'Nå,' fnös Frk Lydén, 'det är de isåfall rätt ensamma om.'

Inga kommentarer: